Så föds en författare

BOKRECENSIONER

Nuria Amats säregna uppväxtskildring Det mest privata börjar och slutar på två motsatta sidor om ett fönster. Barnet Nurias flickrumsfönster har utsikt över en klinik för mentalsjuka som ligger insprängd i villakvarteren Pedralbes i Barcelona, där hon bor med sina bröder och en depressiv far. Därifrån ska hon bli vittne till hur en kvinnlig patient kastar sig ut från klinikens andra våning – möjligen är det också i det ögonblicket hon förvandlas till författare.

I slutet av boken är den vuxna författarinnan intagen på samma klinik. På bokens sista rader ser hon, genom sjukhusfönstret, en liten flicka skymta bakom en gardin i villan mittemot.

Denna fönstrets spegeleffekt, de båda kvinnliga subjekten som betraktar varandra över tidens och rummets avstånd och samtidigt är en och samma gestalt, ger en svindlande inramning åt Amats självbiografiska fiktion. Fönstrets olika betydelselager rör vid frågor om jaget, könet, blicken, vansinnet och litteraturen. Amats prosa är också fylld av referenser till världslitteraturen. Att skilja mellan en litterär och det vi slarvigt kallar levd erfarenhet, tycks hennes text främmande.

Nurias bevittnande av scenen med den fallande mentalsjuka kvinnan vävs ihop med den galna kvinnan på vindens motiv i litteraturen – en kraftfull figur särskilt för skrivande kvinnors kringskurenhet i en patriarkal ordning. Fönstrets tema går också att tänka på i förhållande till Julio Cortázars berömda novell Axolotl, där en man dag efter dag betraktar en salamander i ett akvarium på Jardin des Plantes bara för att slutligen upptäcka att det är han själv som är eller har förvandlats till ödledjuret bakom glaset.

Så när Det mest privata breder ut sitt språk, på en gång återkallar och konstruerar uppväxttidens rum, tecknar den också oavbrutet en litterär genealogi. Barnet och senare den vuxna Nuria är en glupsk läsare, hon omger sig med böcker men börjar tidigt att söka sig mot litterära sidospår utanför det enorma bibliotek av katalansk litteratur som fadern samlar i det olycksaliga huset i Pedralbes. Om söndagarna besöker hon tillsammans med honom och bröderna också moderns gravsten, vars rektangulära form i Nurias varseblivning blir analog med bokens; ett slags både bokstavlig och symbolisk omsättning av modersförlusten. Gravens, bokens, fönstrets och också sängens mystiska rektangelfigur (där Nuria under sina ungdomsdepressioner ligger omgiven av böcker och litterära utkast) blir ett slags språkligt och existentiellt grundelement.

Amats nästan litteraturfetischistiska hållning får mig att tänka på den fransk-algeriska feministen och författaren Helénè Cixous. Och skildringen av en kvinnlig författares födelse för tankarna både till Cixous Inuti och Assia Djebars Någonstans i min faders hus – två fantastiska och på svenska nyligen utgivna bildningsromaner. Barndomshuset, den betydelsemättade fadersrelationen, könet och flerspråkigheten är några av de motiv de tre böckerna har gemensamma.

Uppväxtspråken är hos Cixous tyskan, arabiskan och hebreiskan och hos Djebar kolonialfranskan, arabiskan och berberspråken. Nurias barn-och ungdomsår utspelar sig under sextio- och sjuttiotalen, under den fascistiska diktaturens sista decennier då språkförbud mot katalanskan och andra regionala språk rådde. Men för den unga Nuria representerar katalanskan inte bara ett förtryckt minoritetsspråk utan blir också ett slags tungt och osmakligt täcke av normerande fadersspråk, via en änkemannadeprimerad, repressiv och alkoholiserad katalansk intellektuell manlighet. Till den förhåller hon sig genom att överge den och sedan enbart skriva på spanska. Det blir ett storartat och smärtfyllt drama, som Amat skriver fram med befriande kompromisslöshet.

Det mest privata är en rik bok som borde nå många läsare, för mig en oväntat fantastisk introduktion till ett författarskap. Därför är det extra sorgligt att överföringen till svenska av Marika Gedin alltför ofta resulterar i en stolpig prosa med slarvfel och svårbegripliga lösningar. Det är synd på en så betydelsefull och oupphörligt fascinerande roman som Amats.

FAKTA

PROSA

»?Det mest privata

Nuria Amat

Översättning: Marika Gedin

Tranan

Hanna Nordenhök