Den oändliga dikten

Gloria Gervitz "Migrationer" påbörjades 1976 och växer för varje år

BOKRECENSIONER

Det finns dikter som skriver sig i ett nafs. En stundens ingivelse, och sen – voilà! För mexikanska poeten Gloria Gervitz är det precis tvärtom. Hennes processdikt Migrationer påbörjades i slutet av 1970-talet – och är fortfarande inte klar. Den 33-åriga dikten skriver sig ständigt, förändras, förflyttar sig, expanderar.

Därför är den tvåspråkiga utgåva som i dag utkommer i Wahlström & Widstrands ambitiösa satsning på internationell poesi och i Ulf Erikssons och Magnus William-Olssons fina översättning – snarare att betrakta som en version av verket, ett fruset ögonblick i processen, än som något slutgiltigt, avrundat eller definitivt. I vilket fall är den fasansfullt bra.

Titeln Migrationer kan närmast beskrivas som kongenial. Å ena sidan uttrycker den just den pågående rörelse som är diktens grundvillkor. Men migrationen – folkförflyttningen – uppträder också som ett tema med självbiografiska inslag. Gloria Gervitz judiska släkt, hennes farmor, farfar och morfar, kom alla resande till Mexiko från Östeuropa i 1900-talets början.

Och om man tänker ”migration” som förflyttning av en levande organism, blir också dikten och orden till levande organismer, som hela tiden sträcker sig efter en potentiell form och betydelse, ett potentiellt uttryck. Ett möjligt liv.

I dikten själv dyker ordet upp redan i första strofen: ”I de röda nejlikornas migrationer, där sånger bryter fram ur fåglars långa näbbar”. Istället för att associera migrationen till ”fåglarna”, som ju annars brukar migrera, är det här överfört till ”de röda nejlikorna” – och genast börjar bilden fladdra, få liv. Och så börjar alltså detta lyriska flöde som är Migrationer, denna besvärjande dikt där dröm och verklighet är oskiljbara – liksom ord och kropp, liv och dikt.

Hos Gloria Gervitz finns en hel armé av kvinnoöden och -kroppar, anropade från det starka feminina subjekt som är diktjaget. I bokens sju avdelningar avlöses efterhand den judiska morgonbönen Shacharit av den grekiska mytologins Lethe, glömskans flod, sibyllans spådomar, minnet av de döda och olika klagosånger, också i form av blues. Myt och nutid; tiden är en expansiv och sinnlig entitet och tillvaron en både konkret och märklig plats som bryts upp av semantiska förskjutningar och motsägelser.

Den fångade dag som dikt traditionellt sett är ute efter, undslipper i Gloria Gervitz kritiska version sin evighetsstämpel. Istället sätter hon stunden under existentiell lupp, dissekerar, vrider och vänder på den:

i detta ögonblick

som är alla ögonblick

Idén om något fast och oföränderligt formuleras och utmanas, uppförstoras och ifrågasätts i ett. Om inte annat så av ordens flöde. Som det återkommande och liksom desperata ”jag är intakt”. Eller som i den enkla satsen: ”och om jag visste // vad visste jag då?”

Nej, i stället för visshet utsätter sig diktjaget för tvivlets korsdrag. Melankolin är en sorts grundtillstånd. Regnet faller, jaget faller, glider in i och ut ur drömmen. Gränser upplöses. Dikten är på ett sätt – sedan ett annat, och så ytterligare ett annat. Varför kan man inte hålla kvar livet, varför kan man inte minnas eller tala med sina döda, sina förmödrar? Varför kan man inte förbli som man var? Och samtidigt: hur ska man orka med denna förändring och se förbi vardagens mördande upprepning?

Så många år för att nå

denna morgon lik varje annan

för att nå denna dag

lik andra dagar

och ta emot den

som en gåva

Kalla Migrationer för en bön eller en klagovisa eller blues eller besvärjelse. Själv läser jag dikten som en storslagen undersökning utan slut.

Däri ligger dess frihet.

FAKTA

POESI

Migrationer

Gloria Gervitz

Övers Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson

Wahlström & Widstrand

Jenny Högström