Skräcködlans dom

BOKRECENSIONER

År 2009 tycks alla vara överens. Det kritiska uppdraget består i att offentligt avkunna vad som är bra och vad som är dåligt. En förebild till denna hållning kan dagens kritiker finna hos ­Erik Beckman (1935–1995). I hans kritik möter man sällan tolkande utläggningar och omdömena är stenhårt grundade i ett excentriskt subjekt. Han är lärarnoga med bildning och kontext, men det enskilda verken läses ofta som tendenser eller symptom. Erik Beckman klagar ibland över påträngande moral, men är själv moralist. Allra helst läxar han upp dem som gör sig till. Dikten liksom livet är tillräckligt komplicerade som de är. Marknära är alltid bäst, också då man står på huvudet och har himlen som en avgrund under sig.

Det som gör denna skräcködla till kritiker så läsvärd och njutbar är att han behandlar kritiken som en litterär genre. Det är inte vad Beckman tycker utan hur han skriver som är huvudsaken. Han dömer genom sin stil. Kanske kunde man säga att Beckmans recensioner, i sina bästa stunder, (åter-)skapar sina föremål. Hans kritik utmynnar alltid i en ny litterär text, vilken så att säga ter sig som den förras beckmanska utdunstning. Och även då han uttryckligen kallar något skit förstår läsaren att det mycket väl kan gömma sig beröm i utsagan.

Att den här typen av artiklar och kritiker helt försvunnit från kultursidorna måste förstås som uttryck för en uppmärksamhetskris. Tidningarna går mot ett allt mer likriktat språk. Redigerarna har kommunikationens kvastskaft i ryggen. Andra idiom och traditioner än journalistikens mönstras ut, trots att de historiskt sett har samma hemortsrätt i tidningen som nyhetsnotisen, krönikan eller reportaget.

Malte Persson, som redigerat utgåvan, menar i förordet att Erik Beckmans kritik präglas av konflikt. Det tror jag är en viktig iakttagelse. Beckman är en orosdriven författare, varje påstående när sin gensaga. Det är just detta som ger läsningen av Alla är vi stora romaner en så stark förnimmelse av temp perdu. Den scannande uppmärksamhet som dagens medier fjäskande vill tillfredsställa skyr det tvetydiga, det oklara och ambivalenta. Den dyrkar tydligheten. Texter som snabbt kan avkodas och värderas.

Ja, det starkaste intrycket gör artiklarna i Alla är vi stora romaner genom att de så självklart adresserar en läskrets som massmedierna inte längre tror finns. Det blir tydligt att en hel människosyn försvunnit från offentligheten. Vi är inte längre stora romaner. Vi är storkonsumenter. Kort och gott.

FAKTA

KRITIK

»?Alla är vi

stora romaner

Erik Beckman

Modernista

Magnus William-Olsson