Ugglans blick

Hanna Nordenhök och Magnus William-Olsson läser samlade texter av två tongivande kritiker

BOKRECENSIONER

Att läsa Aase Bergs artiklar och essäer är att påminnas om vilken gåva det är att ha en uggla i debatten. Bergs uggla, när den är som bäst, är en hård boll av eld, en defekt drake förnöjt upprapandes små kaskader av rök, gnistor och oinsmickrande sanningar. Det finns en enträgenhet i hennes litterära hållning, i asocialiteten som språklig strategi, som är både imponerande och riskabel – särskilt som hon oftast publicerar sig i ett så socialt tillvänt mediefält som Expressens kultursida.

I förordet till denna samling texter ur en tioårig produktion beskriver Aase Berg den uggle­utgångspunkt som varje läsare som följt henne hunnit bli väl bekant med: ”[E]tt beslutsamt, alienerat ufo, denna stencoola varelse som ibland ser ut som en stubbe, ibland som en säl.” Det handlar om att genom ”en kombination av vulgaritet och utsatthet” utmejsla ett kritiskt-poetiskt iakttagande av, och varande i, världen som varken väjer för en sträng självrannsakan kring de egna neuroserna och bevekelsegrunderna eller för att utan grumliga lojaliteter skärskåda litterära och samhälleliga fenomen. Det handlar också om barn, våld, idrott, byggnadsvård, avvikelse och normalitet. Och om poesi, naturligtvis.

Bergs syn på poesin som omstörtande verksamhet är visionär, storslagen. Kanske har den innevarande valperioden; dess stämning av kulturapokalyps, dess smygande förskjutningar av det offentliga samtalets gränser för vad som går att påstå om litteratur och politik, gjort mig pessimistisk. För jag känner en smärtsam kombination av stridsvilja och sorgsenhet när jag läser de sista styckena i förordet till Uggla, som talar om poesins potential att driva frågan om hur demokratin kan överleva i ett samhälle där marknaden når allt djupare in i känslolivet. Berg hävdar poesins vikt i det offentliga rummet och vad hon träffsäkert kallar dess ”formuleringsruljans”.

Den driften överensstämmer i hennes texter ofta med en uppgradering av det ännu inte söndersocialiserade barnets avslöjande blick på en oreflekterad, repressiv normalitet. Också själva moderskapet är som bekant en betydelsefull figur i Bergs texter, och skildras som en särskild källa till kunskap. Själv är jag inte särskilt förförd av hennes artiklar om graviditet och förlossning, och det utan att på något vis vara barnfobiker. Något i perspektivet blir för enögt och pamflettartat, oavsett hur vackert och subversivt det gravida tillståndet tecknas, och hur mycket Berg än försöker täcka upp fallgroparna.

Att bedriva litteraturkritisk verksamhet är i bästa fall, särskilt om man samtidigt är författare, att oupphörligt skriva sin egen poetik, och Aase Berg gör det med ena foten i ugglebarnets skuggrike. På så vis slår hon i sina skarpaste stunder hål på en manlig, borgerlig samtals­agenda och dess olika normaliserande påståenden om verkligheten. Hon skriver nära det dagsaktuella, och Uggla formar sig som en spegling både av en enskild skribents och en större kulturdebatts olika rörelser i tiden.

Bokens struktur är i det sammanhanget mycket genomtänkt. Texterna ordnas kronologiskt under kapitelrubriker som Asocialia, Barn och banalism eller Döden och ställs därmed ofta i ett nytt, klargörande ljus. Som när Berg i kapitlet Kastration och kärlek reflekterar över mottagandet av Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann och Kunzelmann och Eva Adolfssons En liten historia och verkningsfullt visar hur ett kvinnligt identitetsprojekt kan värderas som egoism och ett manligt som äkthetssträvan. Eller när hon i kapitlet Asocialia skriver gripande om leendet som överlevnad i ett socialt underläge, spädbarnets eller kvinnans. Bara för att sedan vrida asocialia-begreppet några varv till i en text om deckargenrens psykopatiska undersidor.

Det finns många liknande kompositoriska finesser i Uggla. Berg gör utflykter i disparata ämnen som tsunamikatastrofen, Rut Hillarp, barnspråk, den manliga outsiderpositionen och Kikki Danielsson, men återför i varje text resonemanget till sitt ursprungliga uggleläge. Det är ofta roligt och träffsäkert, vackert och sällsamt.

Det finns naturligtvis risker med att vara en så profilerad röst i offentligheten som Aase Berg. Ytterst handlar det kanske om stil och sanning. I stilen lurar behagsjukan, precis som Berg själv skriver i sitt förord. När en skribent mognar som stilist kan något annat gå förlorat – ett mod, en klarsyn, en nödvändig utsatthet. Det är en fråga som särskilt angår oss som väljer att skriva kritik på dags- och kvällspressens villkor, där den profilerade rösten står högt i kurs.

Också Aase Bergs texter behärskar ibland sina stilmedel bara en liten aning för bra och njuter snäppet för mycket av sitt språk för sitt eget textdjups bästa. I de stunderna, som inte är många men likväl där, lägger hon sig farligt nära den vattentäta och lysande stilistik hon själv kritiserar.

Det låter som en sträng invändning, men sträng och viktig essäistik kräver stränga svar. För om något, så har Aase Bergs uppfordrande språk och okuvliga blick mutat in en utsagoplats i det litterära samtalet som jag faktiskt inte vet vad vi skulle ha tagit oss till förutan.

FAKTA

ESSÄ

»?Uggla

Aase Berg

Albert Bonniers förlag

Hanna Nordenhök