Sjuk jakt på de smittade

Roger Wilson om demoniseringen av hiv-positiva – 20 år efter Sighsten Herrgård

1 av 2
Modeskaparen Sighsten Herrgård avled i sviterna av aids 20 november 1989.
BOKRECENSIONER

Jag ger aids ett ansikte var rubriken på Aftonbladets förstasida i juli 1987. Orden var Sighsten Herrgårds. Modeskaparen och pr-mannen vars sista projekt blev att skapa förståelse för hiv-positiva i Sverige.

Samma år kom jag själv ut som bög, en inte helt lyckad synkning. Aidspaniken härjade som värst. Det fanns inga bra mediciner, och Sighstens smala kropp och stora ögon på löpsedlarna blev bara ytterligare en del av ångesten. Bara ytterligare en bild av bögdöden som jag ville förtränga.

När jag nu, 20 år efter Sighsten Herrgårds död, plöjer igenom nyutgåvan av biografin Sighsten är det med ett visst vemod. Över att så lite har hänt när det gäller hiv, skam och stigmatisering i Sverige – som har en av världens hårdaste hivlagstiftningar.

Boken Sighsten var från början ett rent beställningsjobb. Ett samarbete mellan journalisten Carl Otto Werkelid och huvudpersonen själv. En förvirrande blandning av porträtt och självbiografi där Werkelid ständigt surrar runt på ytan av Sighstens liv. Något som blir än mer märkligt när han ibland berättar historien med en närmast pimpinett kåsörprosa.

Det är talande att Lotta Lewenhaupt i nyutgåvans sex sidor långa efterord lyckas bringa mer klarhet i Sighstens modekarriär än resten av boken. Vare sig det gäller hans världsberömda unisexoverall, vars syntetmaterial Lewenhaupt jämför med disktrasor, eller hur den internationella karriären saboterades av hans kontrakt med ett internationellt managementföretag.

Å andra sidan var uppdraget kanske i det närmaste omöjligt för Werkelid. I boken redovisas det tydligt att Herrgård ogillar att tala om djupa ämnen, och att han hellre sitter i timslånga telefonsamtal med polaren Magdalena Ribbing än blir intervjuad av journalisten som ska sammanfatta hans liv. Däremot är han imponerande rak i sin sexualradikalitet, Herrgård försöker aldrig sticka under stol med vare sig sin promiskuitet eller bisexualitet.

Kanske är hans reaktion på aids-infektionen ändå det som bäst beskriver honom som person. Att genast organisera, styra upp och göra något konstruktivt av det hela. Att bli en levande aidsinformatör och försöka avdemonisera sjukdomen.

Det är nu man hade velat skriva något om hur mycket vår syn på hiv och aids förändrats sedan 80-talet. Tyvärr har knappast något hänt. Sighsten-effekten höll inte i sig. Ebbe Carlsson gjorde visserligen en liknande löpsedelsresa i början av 90-talet, medan till exempel Jacob Dahlin dog i en mystisk ögonsjukdom. Inom gaypressen fanns modiga som Örn Lindstrand och Walter Heidkampf som löpande skrev krönikor om sin situation, och författaren Steve Sjöquist skrev böcker om sina upplevelser. Men ingen av dem är tillräckligt känd för att matcha Sighstens medieuppbåd.

I stället är det andra bilder av hivsmittade som dominerat medieutrymmet. Anna-Maria Sörbergs bok Det sjuka är utmärkt bredvidläsning till Sighsten. Den berättar om förhållandet mellan hiv och det svenska samhället. Från kraven på tvångstatuering av alla hiv-positiva, via införandet av de hårda hiv-lagarna, till mediernas demoniserande av hiv-män och -kvinnor.

20 år efter Sighsten Herrgårds komma ut-löpsedlar tvingas artisten Andreas Lundstedt till en liknande manöver. Ryktesspridningen är i full gång och han väljer att berätta om hiv. Men inte frivilligt. För trots att livskvaliteten för hiv-positiva aldrig varit bättre än nu, är omvärldens reaktioner fortfarande lika tunga att bära. Det är som om 80-talets panik fortfarande lever och frodas ibland oss. Som om alldeles för lite har hänt, 20 år efter Sighsten.

FAKTA

Sakprosa » Sighsten

Sighsten Herrgård & Carl Otto Werkelid

Natur och kultur

Roger Wilson