Ett litterärt Ullared

Inga-Lina Lindqvist läser Maja Lundgrens tomma samtidssatir

BOKRECENSIONER
Maja Lundgren.
Maja Lundgren.Foto: Foto: Sandra Qvist

Om effektivt berättande hade varit en olympisk gren, ja då hade Maja Lundgren tagit guldmedalj med sin nya roman Mäktig tussilago.

På knappt etthundrafemtio boksidor hinner Lundgren blanda ut den urbana medelklasens livspussel (eller är det plockepinn?) med skotska häxlegender, Rosemary Kennedys lobotomering, Gökboet, svenska missionärer i Kongo och mordet på Anna Lindh.

Allt stuvas in och om i huvudet på protagonisten Oscar Riktelius, intagen på en sluten psykiatrisk avdelning där en läkare, kallad Mister Hur-har-vi-det-här-då, söker få honom att återgå till mer konventionell verklighet.

Oscar Riktelius är en modern Pajazzo, en melankolisk, ängslig och kroniskt olycklig figur. Han överges av sin ambitiösa fru och tvingas ensam hålla i en bjudning från helvetet där gästerna under tilltagande berusning vädrar fördomar om kvinnor och invandrare. Oscar själv snurrar på sin pianostol, pillar på bården och försöker hålla sitt förstånd flytande. Men när hans far knackar på dörren drar släktens historia av våld och övergrepp slutligen ner honom under ytan.

Mäktig tussilago är en skeppsbrottsroman där narrativ bråte guppar i ett hav av poetiska associationer, stiligt framförda på hexameter. Katastrofen är ett faktum, men vad exakt är det som har förlist? Är det folkhemmet, vänsterrörelsen, feminismen, kärnfamiljen, litteraturen? Allt och ingenting?

Maja Lundgren är en genomlärd språkvirtuos, vilket gör romanen till en oavbrutet underhållande läsning. Texten är som en sorts litterärt Ullared, där man kan vandra med sin shoppingvagn i timmar och bara ösa ner smarta citat och slipade referenser – se, där tittar Gogols Näsan fram ”ur ett alldeles slätt ansikte”! – men efter shoppingen infinner sig en besvärande tomhet. Så mycket berättarenergi och så mycket språklig briljans – för att skriva vad?

Den här boken slår in alldeles för många redan öppna dörrar. Att kritisera hycklande vänster, hycklande fyrtiotalister, hycklande feminister är ju ett folknöje i populistiska kretsar. Är det så att Lundgren ville skriva en populistisk roman på höglitterärt språk? Kanske.

En karaktär stannar envist kvar hos mig efter läsningen den självutnämnde indianen och patrioten Lemmy. Han sticker ut genom sin outfit, en äkta apachehövdingdräkt, köpt på en loppis i Överkalix (”samer och indianer har ju snudd på lierat sig i våra dagar”), men det finns mer hos

honom än bara yta. Han är den ende i romanen som är konsekvent i sin världsuppfattning. Rätt deprimerande, egentligen, att den enda människan som tillåts ha någorlunda resning i denna samtidsskildring är ett nationellt sinnat original.

FAKTA

PROSA

Mäktig Tussilago

Maja Lundgren

Albert Bonniers förlag

Inga-Lina Lindqvist