Nyklassiskt

Sara Hallströms poesi avviker från det mesta som skrivs just nu

Sara Hallström (född 1979) bor i Göteborg. Kanske är hennes senaste bok "Torg, korg, eko" ett tecken på att den klassiska diktsamlingen är på väg tillbaka.
Foto: Charlotte Oscarsson
Sara Hallström (född 1979) bor i Göteborg. Kanske är hennes senaste bok "Torg, korg, eko" ett tecken på att den klassiska diktsamlingen är på väg tillbaka.
BOKRECENSIONER

Varje poetisk generation har sin dialekt. Det är den man känner igen vid ett blindtest – 50-talets rytmiska vers och yviga bilder, 70-talets vardaglighet.

I dag gäller ofullständiga satser och svävande syftningar.

Det finns inga vägande invändningar mot det här. Man måste skola in sig, göra sig aptitlig för sin poetiska omgivning. Det svåra kommer sen: att skaffa en egen röst som i blindtestet ger utslag på författare och inte på decennium.

Man är aldrig först i språket, man lever alltid på lån från andra. ”När rösten är full av röster / kommer den inte att gå sönder.” Sara Hallström befinner sig just där, i färd med att etablera den egna rösten i spänn mot allla de andras.

Mycket av det senaste decenniets manér finns kvar hos henne, men annat håller på att bryta igenom.

I den nya boken Torg, korg, eko talar hon om ”Att be om mer på felens språk På språk / som ständigt kommer att göra en hungrigare”. Men sprickorna i ”felens språk” håller på att tätna. Hungern stillas: ”Lagt på bordet så att det går att dela det / lysa på det och börja äta.”

En svit om ett nybygge tycks handla om tradition och förnyelse. Man tecknar med fingret i rivningsdammet. ”Grå hand, glas, ju tjockare damm, ju / tjockare text, ju fläckigare röst.” Det gamla är det nyas förutsättning: ”platser bevaras när de inte är / nedtecknade men tecknade i.” Nuet vidgas mot både förflutenhet och framtid.

Möjligen är det lite lättköpt att läsa Sara Hallström metapoetiskt, men hennes texter bjuder in till sådant. Hon bökar och luckrar kring sina dikter så att de ska få luft och väta.

Språkmärkaren i mig skriver väl ett par höjda ögonbryn i marginalen ibland. Till exempel har det språkliga monstret ”göra skillnad” gjort poetisk entré via denna bok. Det tycks dock som om författaren väjer för språkriktigheten inte av okunskap utan med avsikt. Det är som om hon ville skapa ett språk öppet för invändningar och huvudskakningar. Om det sen kan kallas språkkritik är jag lite osäker på.

Boken avviker på ett viktigt sätt från det mesta som skrivs just nu. Den stagar sig inte med den storform som varit populär ganska länge. Enskildheterna får ta plats. De röjer undan kring sig med blanksidor. Kanske är den klassiska diktsamlingen på väg tillbaka.

Vart Sara Hallström kommer att bege sig härnäst ska bli spännande att se. Det finns många goda avstamp i Torg, korg, eko. Jag anar till exempel ett återhållet samhällskritiskt stråk i texterna som kunde få utlopp i prosa.

FAKTA

POESI

» Torg, korg, eko

Sara Hallström

Norstedts

Magnus Ringgren