En berättelse som drabbar

Pia Bergström om ”Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta” av Monica Wilderoth

BOKRECENSIONER

Repliker kan man läsa av direkt, handlingar kan beskrivas. Men känslor är definitivt svårare att visa och frammana i skrift.

Ändå är det möjligheten att få ord på förvirrade känslor, och därmed få egna liknande reaktioner besannade, och förlösta, som lockar många till skönlitteraturen.

Monica Wilderoths prosalyriska debut Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta skildrar den akuta förnekande sorgen hos en ung kvinna, Blenda, vars lillayster dör i en obotlig sjukdom. Det är en tunn naket vardaglig roman på bara 200 sidor, men den har ett imponerande språkligt handlag och psykologisk insikt. Redan från första sidan dras man in i den förlamande, nästan elektrifierade, smärtan efter att mamman ringt och gett Blenda dödsbeskedet. Hon försöker först hålla den ifrån sig. I intensiva men glesa scener skildras hur hon går ut och dansar med väninnorna, sedan bilresan till hemstaden med pappan och hans nya fru och några overkligt detaljskarpa dagar i mammans lägenhet. Tafatt kallprat, matköp på ICA Maxi, middagsätande och ett misslyckat försök att rensa systerns lilla lägenhet fyller ut väntetiden till begravningen.

Modern brister en kväll och far ut i vindruckna anklagelser mot fadern om skilsmässans gamla svek och och mot Blenda, som höll sig borta från sin döende lillasyster under den sista tiden på sjukhuset. Blenda flyr ut och ner till stan där hon med spelad glättighet dricker öl med några ovetande gamla skolkompisar från förr. Historien är inte originell, snarast allmängiltig och det kanske är därför den drabbar med sån kraft. Det som säkert de flesta känner igen är att ingen av de anhöriga riktigt förmår dela smärtan. Sorg gör en ensam. Även i en familj.

Att läsa om andras ensamhet gör den möjligen mindre.