Slår sönder litterär mur

Andreas Malm läser Susan Abulhawa

1 av 2 | Foto: Foto: Richard Alexander
Susan Abulhawa, vars föräldrar flydde kriget mellan Palestina-Israel 1967, bor och verkar i Pennsylvania, USA.
BOKRECENSIONER

När ett studenthem någonstans i USA översvämmas av avfallsvatten får de inneboende panik. Medan den grumliga sörjan långsamt stiger uppför väggarna ringer de frenetiskt värden, föräldrarna, försäkringsbolaget, skriker som om världen är på väg att gå under i träck: alla utom Amal, den palestinska studenten. Hon drabbas av nostalgi. Under de återkommande avfallsöversvämningarna i Jenins flyktingläger brukade Amal och hennes unga vänner ta chansen att fly upp på taken, högt över stanken i gränderna, och skämta, fnittra, fantisera sig igenom nätterna. Under stjärnorna drömde de högt om det kommande återvändandet till hembyn Ein Hod.

Mitt i kaoset i studenthemmet sitter således Amal stilla och längtar. Hon känner doften av sitt eget folk.


Historien återfinns i Susan Abulhawas roman Mornings in Jenin och ger en exakt, ironisk bild av det palestinska predikamentet. The Times hyllade nyligen boken som den första roman skriven på det engelska språket som ger fullt uttryck åt den palestinska tragedins mänskliga dimensioner. Det är en sanning med modifikation, men det råder ingen tvekan om att Mornings in Jenin är en milstolpe i det palestinska berättandet.

Abulhawa börjar i Ein Hod, öster om Haifa. Under en fuktig gryning gör sig familjen Abulheja redo för den årliga olivskörden. Lundarna dryper av bybornas kärlek till landet, men historien flåsar dem i nacken. År 1948 går den sionistiska armén in i Ein Hod. I de förvirrade människomassor som rusar bort från kulorna upptäcker plötsligt Dalia, modern i familjen, att hon tappat bort sin yngste son Ismael. Hon har inte märkt hur en soldat blixtsnabbt ryckt åt sig spädbarnet, som han tar med hem till sin hustru, sluten och infertil efter koncentrationslägrets trauma. Medan familjen Abulheja slår sig ned i sin eviga väntan i Jenins flyktingläger växer Ismael upp som den israeliske juden David, ovetande om sitt ursprung, men från sina första månader i livet bär han ett ärr på kinden. Det ska en dag föra honom till sanningen.

Historien om den stulne sonen bildar ram för Abulhawas berättelse och ger ytterligare en exakt bild av relationen inte bara mellan sionismen och landet Palestina, utan också mellan de två folken. När en av Davids soldatkollegor en gång får syn på hans biologiska bror, tillfångatagen och misshandlad, säger han förvånat: ”Ta bort ärret, och era ansikten är ... detsamma.”

Huvudperson är emellertid inte Ismael/David, utan systern Amal, född och uppvuxen i Jenins läger. Genom henne följer Abulhawa det palestinska folkets historia av cykliska katastrofer. I juni 1967 överlever Amal sex dagar av svart terror gömd i ett hål i familjens kök; några år in på ockupationen skadas hon av kulor i magen. Via studier i USA samma väg som författaren själv vandrat, hamnar hon i Libanon och genomlever invasionen 1982, bara för att återvända till Jenin i tid för invasionen 2002. Från en massaker till en annan snavar Amal genom livet.

Inte ens ett stenhjärta från Svensk Israel-information torde kunna motstå den skärande sorgen: förlusterna är outhärdliga. Abulhawa lägger sig nära gränsen till ett överskott av tragedi och permanent känslosvall och överskrider den vid något tillfälle; ibland kan man få intrycket att hon trängt in väl många av konfliktens nyckelhändelser i en enda familj. Men då glömmer man att multipeltragedin är realistisk. Det finns förvisso palestinska släkter som räknar sina årsringar i mord och massakrer.

Mornings in Jenin är också just en politisk gärning. Man kan inte annat än slås av modet hos storförlaget Bloomsbury: här finns inga eftergifter till det sionistiska narrativet, inga ängsliga ursäkter för det palestinska motståndet. Abulhawa åstadkommer visserligen scener av fraternisering över konfliktens skyttegravar, men här finns ingenting av den smetiga smörjan araber-och-israeler-kan-tycka-om-varandra-och-när-de-tar-varandra-i-handen-blir-det-fred. Från den smygande rädslan för kolonisatörerna runt Ein Hod till den kommunistiska milismannen som gör sig redo att möta invasionsarmén i Jenin är Abulhawas röst kompromisslöst palestinsk.


Det är en bristvara i väst. Palestinier omtalas ständigt, men de får ytterst sällan tala själva. Under Ship to Gaza-krisen var nästan alla svenska kulturartiklar skrivna av judiska israeler eller västerlänningar; flera av dem uttryckte, naturligtvis, kritik mot Israels agerande, ty att känna sympati för palestinierna är acceptabelt. Att låta någon av alla deras briljanta författare, essäister, akademiker eller politiska analytiker formulera sin syn på saken är något helt annat. I redaktörernas identitetskontroller stämplas palestinskt ursprung som suspekt, med resultatet att debatten om konflikten fortgår år ut och år in med den ena sidan ohörbar.

Men Susan Abulhawa har smitt en murbräcka. Det måste vara en tidsfråga innan den står i ett bokstånd nära dig.

FAKTA

Prosa

Mornings in Jenin

Susan Abulhawa

Bloomsbury

Andreas Malm