En pojkes ångest i sommargrönskan

Gunder Andersson läser ”Pojke med cyklop” av Magnus Utvik

1 av 2
Magnus Utvik.
BOKRECENSIONER

Nioårige Mattias tillbringar en sommar vid havet med föräldrar och syskon. Det är sol och semestermys och Mattias ska gå på seglarkurs och lära sig simma, har hans pappa bestämt. Och snart ska farbror Ove komma cyklande från Kristianstad som vanligt.

Just inget blir som det var tänkt. Farbror Ove, den av Mattias älskade och efterlängtade, kommer inte. Han dör. Till faderns allt större irritation lär sig Mattias inte simma, vattnet skrämmer honom som så mycket annat. Han betraktar allt oftare världen genom cyklopögat han fick i födelsedagspresent eller kikaren han fått av farbror Ove. För att förminska vuxenvärlden vänder han den ibland bak och fram. Vid spänningstillstånd pumpar han in luft i munnen med en cykelpump.

Utviks prosa är lapidariskt poetisk och samtidigt sensuellt konkret i detaljer. Texten består av små skissartade utsnitt ur en sommartillvaro där ångesten är granne med solen. Alltså barnets ångest och främlingskap, mitt i sommargrönskan, han stänger sig ute, använder cyklopet och kikaren som avskärmning mot omgivningen, ja hela tillvaron. Jag kommer att tänka på Beppe Wolgers, strofen: ”barn är ett folk och de bor i ett främmande land”.

Mattias mentala tillstånd formuleras inte i psykologiska termer, handlingar får antyda de djupare skikten av oro. I de sköra spänningstillstånden lämnas mycket till läsarens egen inlevelseförmåga. Föräldrarnas tilltagande ängslan finns där, men närmast som ett irritationsmoment i periferin. Mattias tankar går mest till farbror Ove, han samtalar med honom, drömmer om att hämta tillbaka honom från döden. Om döden ska ta någon kan den i stället ta pappan.

Pojke med cyklop är ingen berättelse man rycks med i, den arbetar inte med dramaturgiska effekter. Det är den lille pojkens perspektiv som gäller, de yttre handlingarna utgör hans tillvaro och man måste läsa noggrant för att uppfatta skälvningarna under ytan. Ibland kan det kännas som att Utvik lagt sin huvudperson under ett stetoskop och närgånget och medkännande noterar hans göranden och låtanden och tumultartade känsloliv.

När Mattias till slut gör upp med sig själv, cyklopet och kikaren undslipper mig en suck av lättnad. Kanske har jag omedvetet identifierat mig med de oroliga föräldrarna.

Gunder Andersson