Konventionell debut

”Något instängt över Bohmans roman”

BOKRECENSIONER
Therese Bohman
Foto: Matilda Kreem
Therese Bohman

Therese Bohmans debutroman Den drunknade börjar som ett triangeldrama: ung kvinna besöker duktig storasyster med man. Han är författare, hon stadsträdgårdsmästare. Scenen: ett charmigt hus på landet. Rekvisita: goda viner, orkidéer, nagellack, angorakofta, Pradaklänning, Rosettimålning och Swinburnedikter. Det går som det brukar i den här sortens historier, där minsta detalj tycks bära på en djupare innebörd: blickar möts, ord blir hängande i luften, attraktion uppstår...

I den andra halvan av boken är den duktiga systern borta, mystiskt drunknad. Relationsdramat rör sig i thrillerns riktning.

Men till skillnad från deckargenren är det inte intrigen utan snarare stämningen som är det centrala här. Med små medel – i replikskiftena inte minst – skrivs ett alltmer laddat känsloläge fram: attraktion blandat med rädsla, lust blandat med skuld. Det är habilt, hantverket väl genomfört, ändå är jag undrande.

För det är något så instängt över denna roman, inte bara på en innehållslig nivå, utan också med avseende på vad den sätter igång. Eller snarare inte sätter igång. Visserligen erbjuder texten mängder av symboliska öppningar (blommor och förruttnelse, puppor och fjärilar, årstidsväxlingarna och namnen – Stella, Marina, Gabriel...) ut ur den konventionella historien, men de leder egentligen ingenstans. Ta syskonrelationen till exempel: det är svårt att inte tolka Stella och Marina som två sidor av ett och samma jag. Mot det duktiga, rationella, överjaget (Stella) står det omedvetna, förbjudna begäret (Marina). Gabriel står i så fall för ruset, sexualiteten, Konsten: under den attraktiva och kultiverade ytan finns – surprise! – aggressionen och våldet. En siren i manlig gestalt.

En sådan läsning vidgar visserligen historien mot något mer allmängiltigt, men samtidigt gör den bara romanens konventionella instängdhet än mer påtaglig. Att överjaget röjs ur vägen innebär ingen frigörelse. I centrum står Mannen/Konsten ohotad kvar, lika endimensionellt outgrundlig. Konsten som fetisch. Följdriktigt är det inte Gabriel som utsätts för det starkaste begäret och de mest målande beskrivningarna, utan den borgerliga interiören själv: "Vardagsrummet är som ett smyckeskrin tänker jag när jag står på den tjocka orientaliska mattan, den är mörkröd, dess mönster som prismor, diamanter, och kristallkronan i taket, även den glittrande, som en gammal dam med rad efter rad av halsband." Det finns ingen anledning att lämna det vackra rummet. Om man nu inte föredrar en litteratur som vill något mer än att smeksamt trivas i sig själv.

FAKTA

PROSA

Den drunknade av Therese Bohman (Norstedts)

Anders Johansson