Blödande bokstäver

Kristofer Folkhammar blir nerdragen i skiten av Anna Hallbergs diktsamling

Anna Hallberg, född 1975 är poet och litteraturkritiker. Hon debuterade med den mycket uppmärksammade diktsamlingen Friktion (2001) och fick Aftonbladets litteraturpris 2004.
Foto: sara mac key
Anna Hallberg, född 1975 är poet och litteraturkritiker. Hon debuterade med den mycket uppmärksammade diktsamlingen Friktion (2001) och fick Aftonbladets litteraturpris 2004.
BOKRECENSIONER

Anna Hallbergs förra bok, hennes tredje, Mil (2008), slutar med att det textuella band av urban tristess, som löper genom hela boken, fransas upp och slår ut på sista sidan i ”en slinga av sol”. Bilder av att söka lycka i en förtryckande löpande-band-vardag anades hos en författare som i sina första böcker, Friktion (2001) och På era platser (2004), på olika vis arbetade med språket nästan kroppslöst – med det inte sagt att läsningen inte kändes i kroppen – som ett estetiskt material av ljud och visuell komposition.

Från de konkretistiska undersökningarna och från det hoppfulla ”en slinga av sol” trycks man nu rakt ner i skiten. På första raden i den nya boken Colosseum, Kolosseum står det: ”en död brun lem”. Därpå följer en lång svit vars återkommande punkter – död, digestion, vinter, vokaler, mamma – i samma rörelse skapar ett avgränsat svitsammanhang och vidgar diktrummet genom skiftande kombinationer och associativa expansioner.

Sviten kretsar kontrastrikt kring en splittrad förlusttematik, där matspjälkningen i sin äckliga, banala vardaglighet blir ett generande och tragiskt uttryck för ynklighet: ”har lovat sköta / mig på toaletten i lägenheten”. I den utsträckning som Hallberg skriver fram ett centrallyriskt ”jag” är det en ordentligt uppfuckad jag-position – både till form och innehåll. Det handlar om ett utsatt jag, kanske sjukdomsförklarat: ”jag klarar inte några relationer / säger jag är våldsam”, och: ”de säger: övergrepp, frånvaro, avsättning / de vet ingenting”.

Det är sorgligt, påträngande och slår an olika grader av patetik:

”fekalierna på den hopvikta pappersremsan är fortfarande varma

jag längtar efter min mamma

kalvens mjuka mule

buffande”

Dikten hamnar ibland nära ett alltför kontrastartat effektsökeri, som med fixeringen vid avföring och mamma i kombination, med den låga förlusten mot den rena, som en vansinnets slitna sinnebild. Men Hallbergs sätt att arbeta med det taktila i denna svit är intensivt, så uthålligt utforskat att det är omöjligt att inte imponeras och drabbas av dessa beröringsstudier. Med nästan thrillerartade rysningar följer jag fragmenten av närgånget utskurna föremål och dofter, det sorgliga, äckliga jaget, och det dunkelt maktande ”de”.

Det allra häftigaste i Colosseum, Kolosseum är när Hallberg arbetar med språkmaterialistiska verktyg – de där som vässas så skarpt i hennes första böcker – men applicerar dem på artikulerat såriga fält. Resultatet blir en närkamp med förlusttemat från ett märkligt, språkligt inifrån. Språket är snårigt och svårt. Bokstäverna bajsar och blöder.

Bokens andra, kanske starkaste svit, består av 17 dikter situerade kring ett väsande, psykande, surr: Sss. Det hårda konceptet till trots är detta dikt som tangerar en nästan Ann Jäderlundsk sinnlighet: ”skrapande silt snö och sorg / i systersträngen / satanssåret”.

En annan bokstav, ett annat ljud, som tematiseras och prövas är ”A”. Den första bokstaven, den vanligaste i svenskan (tillsammans med ”E”), ett utrop, ett skrik, ett gap, ett förnamn på en poet: ”varför ger första vokalen mest smärta? / initialt / står du där / gapande: mamma- / pappa-anna-jag”.

”A” öppnar mat- och språkluckan. Redo för att säga ja, äta, avgrundsvråla.

”A” framstår som en våldsam akt av ätande, talande, språkande. Åter tänker jag på Jäderlund, på diktanspråket som synonymt med ett ångestfyllt förtärande, men Hallbergs dikt är mer frossande grotesk än en kamp mot självutplåning: ”ja-gapet uppställt / FLÄKA”.

Med de fem sviterna i Colosseum, Kolosseum vidgar Hallberg sin poetiska praktik med ett äckligt fint resultat. Och boken är symtomatiskt läbbigt snyggt formgiven – i svart ... galon? – tillsammans med poeten Martin Högström.

Högström gav i våras ut den marmorhårda samlingen Fängelsepalatset (OEI editör), och man kan med behållning läsa dessa båda böcker som delar av ett likartat poetiskt projekt. ”Hospitalets arkitektur / utstrålade samhällets makt och styrka och statens / ansvar”, skriver Hallberg

i en svit uppbyggd kring ruiner, kodade av våld och tyranni, och citatet skulle mycket väl kunna platsa i Högströms gnistrande diktfängelse av språkliga och arkitektoniskt internaliserade maktapparater.

Både Hallberg och Högström gör modiga satsningar när de släpper in något kroppsligt i sina teoretiska projekt. För det ska de ha all respekt. Men störst av allt är att det blir så våldsamt bra dikt.

FAKTA

POESI

» Colosseum, Kolosseum

Anna Hallberg

Albert Bonniers förlag

Kristofer Folkhammar