PUTIN MON AMOUR

Martin Aagård läser Vladislav Savics bok om Rysslandsmyterna i västvärlden

1 av 3
BOKRECENSIONER

Att anlägga stora skogsbränder är en gammal rysk tradition, läser jag i den lilla Moskvabaserade bloggen Sean’s Russia blog.

En blogg, som är så liten att den inte borde vara värd att nämna i denna tidning. Men jag kan inte låta bli att återkomma till den. Inte bara för att den innehåller välskrivna och intelligenta analyser av rysk politik och kultur, utan för att den till exempel använder ordet ”klass” istället för ”etnisk motsättning” när den förklarar sommarens konflikter i Kirgizistan. Och för att den aldrig använder ordet ”reform” utan att förklara vilka reformer den syftar på.

Det lilla räcker för att fylla ett stort tomrum. Att hitta andra perspektiv i rysslandsbevakningen än de som etablerades i västmedia under kalla kriget är nämligen, om inte omöjligt, så i alla fall fortfarande riktigt svårt. Det räcker med att läsa sommarens rapportering om spionskandalen i USA för att konstatera det.

De svenskar som bevakat Rysslands utveckling de senaste 20 åren utgör en begränsad skara. Förutom ett fåtal flitiga journalister och strävsamma slavister så är de svenskar som behärskar ryska språket oftast antingen militärt utbildade eller ekonomer som tjänat stora pengar på tokliberaliseringen av Rysslands ekonomi.

Så det är kanske inte förvånande att motsatsparen i vår bild av Ryssland lever kvar från 80-talet: KGB-kommunister kontra den fria världen. Sovjetisk auktoritet kontra västlig demokrati. Statsegendom kontra ekonomiska ”reformer”.

Där någonstans tar Vladislav Savics bok Vladimir Putin och rysskräcken sin utgångspunkt.

Efter många år som journalist i det forna Sovjetunionen har han tröttnat på de onyanserade skildringarna, fulla av faktafel, som fyller svensk media. Det är inte bara en medial fråga, utan en politisk. De goda relationer som började spira mellan Ryssland och Sverige på 90-talet frös till redan innan Carl Bildt jämförde Ryssland med Hitlertyskland och Jan Björklund hävdade att vår östliga granne var ”Stalinlängtande”.

Savics stora tillgång är att han själv är en löst förankrad världsmedborgare med rötterna på Balkan, i Polen och Sverige. Han har inte bara personliga erfarenheter av det forna Östeuropa utan även ett sunt utifrånperspektiv på svenskarnas väldokumenterade ryssfobi.

Boken graviterar kring Vladimir Vladimirovitj Putin, denne ledare som gett politiska kommentatorer något ångestladdat i blicken i 15 års tid.

För de begriper honom inte.

De dummaste kommentarer man kan läsa om Putin handlar om ”sovjetiska”, ”odemokratiska” eller ”totalitära” reflexer. Formuleringar som oftast förekommer på Sydsvenskans och Expressens ledarsida och allra oftast hos Per Ahlin på Dagens Nyheter. Är det troligt att en av världens skickligaste maktpolitiker som manövrerat sin väg till toppen genom ett politiskt och ekonomiskt moras, där vänner förvandlades till fiender över natten, skulle styras av reflexer? Kom igen...

I övrigt älskar svenska medier att framställa Putin som ett mysterium. Särskilt hans popularitet (som uppnått 70% av väljarkåren) kallas obegriplig och skylls på allt från sexiga pressbilder till manipulerade medier.

Och Putins karriär är nog omöjlig att begripa om man är en stenhård meritokrat. Putin var inte den bäst lämpade, inte den smartaste i sin generation, inte ens någon påläggskalv i KGB. Men det kan inte vara svårare att förstå hur Putin gick från mellanchef i Sovjetstatens säkerhetstjänst till att bli en liberal världshärskare än det är att begripa Rysslands förvandling under samma era.

Och frågan är vad vi egentligen vet om hans tid vid makten.

Förvånansvärt lite, om man ska tro Savic. Hans bok vill peta hål på några etablerade sanningar om putinismen:

»Putin har aldrig hotat någon ”fri press”. Sedan 1996 kontrolleras medierna av oligarker som använder dem till politisk propaganda. Det var därför Putin angrep dem runt sekelskiftet. Ironiskt nog var det just de media som kontrollerades av oligarken Boris Berezovskij som kampanjade Putin till makten.

» Det var inte orimligt att Putin slängde oligarken Michail Chodorkovskij i fängelse. Han var troligen skyldig och kanske ett hot mot nationen.

» Anna Politkovskaja var ingen oberoende journalist. Hon var en fantastisk journalist, visst, men hon medlade i gisslantagningar och var en politisk aktör. Hon hade fiender på fler håll än i Kreml.

» Den giftmördade avhoppade FSB-agenten Aleksandr Litvinenko var en nyfrälst muslim som jobbat åt Berezovskij. Han hade också betydligt fler fiender än Kreml.

» Georgien angrep Ryssland 2008, inte tvärtom.

» Revolutionen i Georgien motiverades inte av demokratiska strävanden.

» Boris Jeltsins och Putins respektive angrepp på Tjetjenien kunde motiveras säkerhetsmässigt.

» Ryssland har levererat all gas, till alla som har BETALAT för den.

» ”Chockhöjningen” av gaspriset till Ukraina och Vitryssland gjordes på EU:s rekommendationer.

» Att det skulle finnas något militärt hot förknippat med gasledningen i Östersjön är bara strunt.

Sammanställt så här framstår det kanske som ett provocerande Putin-försvar och Savic säger också att han vill provocera. Men han är ingen Putin-apologet utan vill snarare komplicera, ge alternativa förklaringar och han lotsar nyanserat läsaren förbi sina politiska fördomar från vänster och höger.

Putin är extremhöger vad gäller ekonomin. En plattskattare som klappar lydiga oligarker om ryggen och fängslar andra samtidigt som han försöker bygga någon sorts rysk välfärd. Att förstå nyanserna är svårt och kräver också att man undviker alla populära ”historiska förklaringar” till den ryska politiken. ”Ett politiskt gift” kallar Savic dem.

När Savic själv skriver om historia roar han sig med att vända på inrotade perspektiv och konstaterar att Ryssland befriade Finland från svenskt kulturellt förtryck och att Polen var det första land som angrep Sovjetunionen.

Det enda invändning man kan ha är att några av Savics källor kanske borde ha stått som medförfattare. Förre ambassadören Sven Hirdman, som haft stor inverkan på den svenska rysslandsbilden samt fondförvaltaren Mattias Westman som tjänade sina första stora pengar på att snatta vouchers i Ryssland återkommer inte bara en gång. Men det är en invändning i marginalen.

Ett flertal ryssvetare har redan invänt högljutt mot Savics bok, vilket nog bara är nyttigt. Hans bok är förhoppningsvis ett tecken på ett kommande töväder i den svenska rysslandsbilden. Den är i alla fall en öppning mot en något intelligentare debatt om vår granne i öst.

FAKTA

SAKPROSA

» Vladimir Putin och rysskräcken

Vladislav Savic

Norstedts

FAKTA

PUTINS KARRIÄR

›› Född i Leningrad 1952. Examen i juridik.

›› KGB-officer 1975-1991, stationerad i Östtyskland, en undangömd post. Arbetar sedan för borgmästaren i S:t Petersburg som han är mycket lojal med.

›› Arbetslös 1996.

›› Doktorerar i ekonomi 1997. Avhandlingen som handlar om olje- och gasindustrin är omdiskuterad.

›› Kom till presidentmakten tack vare den s k ”Familjen”, som kretsen kring Jeltsin kallas. Utses 1998 till chef för säkerhetstjänsten FSB. Blir premiärminister året efter. Omvärlden chockas. Tror själv att han ska avskedas.

›› Väljs 2000 till president. Omger sig med lojala medarbetare från St Petersburg.

›› Omvald 2004, med 70 % av rösterna.

›› Sedan 2008 åter Rysslands premiärminister. Kan göra comeback som president.