Deckare med klass

1 av 2
Timothy Sheard.
BOKRECENSIONER

Många författare har försökt sig på att använda populärlitteraturen för radikala syften. Som exempel kan man nämna Upton Sinclairs romanserie om agenten Lanny Budd, Per Sjöwall och Maj Wahlöös Roman om ett brott eller Henning Mankells Wallanderböcker.

Många arbetarförfattare har också sökt sig till populärlitteraturen för att nå en större publik. En av dessa är Aino Trosell, som på senare år skrivit flera spänningsromaner som utspelar sig i arbetarklassmiljö. En annan är Kjell Eriksson, vars romaner om kommissarie Ann Lindell i allra högsta grad kan läsas som ett slags arbetarlitterära deckare (detta gäller särskilt de första böckerna i serien).

En som lyckats särskilt bra med att kombinera arbetarlitteraturens klassperspektiv med spänningshistoriens berättarstruktur är David Ericsson, vars roman Taxfree (2004) faktiskt kan läsas som en thriller i fackföreningsmiljö. Ett tämligen unikt koncept, kan man tycka. Men faktum är att det i USA – där den fackliga organisationsgraden är tämligen svag – finns en hel del radikala författare som skriver spänningsromaner om fackliga frågor.

Nyligen presenterade John P. Beck från Michigan State Universty en bibliografi över Contemporary Labor Mysteries som förtecknade inte mindre än 28 verk skrivna mellan 1982 och 2010. Ett av de flitigast förekommande namnen i denna bibliografi är Timothy Sheard, som hittills publicerat fyra deckare om den fackliga förtroendemannen Lenny Moss: This Wont Hurt A Bit (2001), Some Cuts Never Heal (2002), A Race Against Death (2006) och Slim To None (2010).

Moss arbetar som städare på ett stort sjukhus i Philadelphia och är ordförande i den lokala fackklubben. Hans karriär som amatördetektiv inleds när en av hans medlemmar misstänks för ett mord och får sparken. För att rädda hans jobb måste Moss helt enkelt hitta den verklige mördaren.

En av Sheards styrkor som författare är att han har goda kunskaper om den miljö han skildrar. Han har nämligen själv arbetat som sjuksköterska i många år. Bland annat har han noterat att städare och annan servicepersonal ofta är näst intill osynliga inom vården. Just det gör dem lämpade som detektiver – de kan ju snoka runt efter spår utan att någon bryr sig.

Arbetares osynlighet är ett viktigt tema i den moderna arbetarlitteraturen. I vissa författarskap, som exempelvis Maria Hambergs, är det rent av helt centralt. Att Sheard tagit detta som utgångspunkt när han skapat sin arbetardetektiv visar att hans försök till syntes mellan kriminal- och arbetarlitteraturen är väldigt genomtänkt.

Över huvud taget lyckas Sheard väl både med att ge insiktsfulla och angelägna skildringar av frågor om klass och att skriva riktigt bra deckare, vilket naturligtvis är en grundförutsättning för att mötet mellan arbetar- och kriminallitteraturen ska bli fruktbart. Därmed höjer hans böcker sig över många tidigare försök att förena det radikala med det säljande.

Kanske skulle man kunna hoppas på att den svenska fackföreningsrörelsen lät översätta några av dem och se till att de blev distribuerade och diskuterade ute i avdelningarna. Visserligen har man i snart hundra år skändligen misslyckats med att använda den inhemska arbetarlitteraturen som ett vapen i den fackliga kampen, men amerikanska populärromaner borde väl till och med svenska fackpampar kunna förstå?

Magnus Nilsson