Gränslöst språk

Jenny Tunedal läser Lewis Carrolls ordakrobatiska roman om gränsen mellan barn- och vuxendomen

BOKRECENSIONER
älva och ängel Bruno och hans storasyster Sylvie. Ur boken. Illustration: HARRY FURNISS
älva och ängel Bruno och hans storasyster Sylvie. Ur boken. Illustration: HARRY FURNISS

Det är lätt att känna igen Lewis Carroll, mannen bakom nonsensdikterna och böckerna om Alice, i hans sista stora verk Sylvie och Bruno. Texten präglas av en både rolig och visionär lek med orden; författaren kramar språkmaterian, krossar ibland rent av bokstävlarna. Carroll tvingar läsaren att zooma in på de enskilda orden, fonemen, fånigheterna; utvinner fröjd ur den fasa som bor i språkets ohemula godtycklighet.

Här finns framför allt en stark lojalitet med, och glädje inför, det felaktiga talet i form av den lille pojken Brunos barnsliga språk. Pojkälvan som kallar maskrosor för ”massglosor” märker hela tiden ord, ifrågasätter auktoritetens språk och språkets auktoritet. En av hans första repliker är ett svar på professorns fråga: ”Har du haft en skön natt, min pojke?” Bruno säger: ”Jag har haft samma natt som du /.../ Det har bara gått en natt sen igår.”

Boken igenom fortsätter den lille pojkhjälten att petimäteraktigt och obstinat peka ut den bristande logiken i de vuxnas normala och normerande tal. Själv är han en lingvistisk rättshaverist som stenhårt hävdar sin rätt att tala mycket och länge med det uttal och den grammatik han själv finner lämpligast, gärna om olika vilda djur eller sig själv. I en underbar scen tar han sig an den litterära kanonen – medelst kullerbyttor framför han olika delar ur Shakespeares dramatik för en samling grodor. Bruno är pojken som under sin änglalika storasyster Sylvies beskydd agerar förkämpe för det osammanhängande och till synes meningslösa.

Och på många sätt är Sylvie och Bruno en roman om just det som inte tycks hänga ihop eller ge mening. Ett från början tudelat litterärt schabrak av prudentlig prosa, nonsensartad poesi, barnspråk, hundspråk, allusioner och citat. Carroll predikar kärlek och gudfruktighet, resonerar om välgörenhet och gudstjänster, beskriver det puttrigt småfalska engelska societetslivet och berättar sagor om två vackra barn med magiska krafter. Texten är omständlig, repetitiv, långrandig, orimlig och faktiskt oemotståndlig.

Översättaren Christian Ekvall har gjort ett fantastiskt arbete. Här finns både en enorm precision i överföringen av briljanta tramsigheter och många generösa noter som öppnar texten litteraturhistoriskt.

Carroll skriver i sitt förord om hur han i detta verk ville att ”berättelsen skulle få växa ur sina episoder, och inte tvärtom”. Han har sammanfogat en mängd lösa glittrande trådar i två olika berättelser som, trots att de korsar och ibland överlappar varandra, egentligen aldrig möts. Den ena handlar om hur Sylvie och Bruno lämnar Utomlandet för Älvlandet efter att deras far guvernören fördrivits. Den andra handlar om Lady Muriel och läkaren Arthur som genomlever en förälskelse med vissa komplikationer i Elveston i England. Mellan dessa parallella världar rör sig romanen med hjälp av sin berättare: den sömnige och lite slitne gamle mannen som Bruno kallar ”herr farbror”.

Det farbroderliga romanjagets dröm om älvlika barn övergår snart i vakendröm eller hallucination, för att så småningom bli ett kollektivt och delbart fenomen. När Sylvie och Bruno dyker upp på tebjudning hos Lady Muriel blir alla lika betagna i deras ljuvliga barnslighet som berättaren själv är. Det är lite som när man berättar en saga för ett barn och den blir möjlig, livlig, färgsprakande i den lyssnandes medvetande. Eller kanske som när man skriver en roman, exempelvis om Alices äventyr i underlandet och finner att den egna fantasin lever vidare i många läsares, eller bara en enda älskad flickas, tankar.

Sylvie och Bruno slog ner som en stor besvikelse i den litterära offentligheten, tjugo år efter Alice. Tänk er att J.K. Rowling 2020 skulle återkomma med en metalitterär kollageroman för vuxna barn – ungefär så. Och fortfarande, trots att bland annat den franske filosofen Gilles Deleuze framhållit dess storhet, betraktas den som en sorts vackert misslyckande.

Kanske är det för att den kan läsas som en berättelse om alla människors, och särskilt Lewis Carrolls, sorgliga misslyckande i förhållande till barndomen.

Herr farbror rör sig fram och tillbaka mellan älvorna och Elveston och förmår till och med att ta älvorna med sig hem. Bland barnen är han främst en lyssnare, men ibland försöker han tala med Bruno på Brunos språk. Det funkar dock inte riktigt, de två är alldeles för olika. För det här är inte en roman om mötet mellan de två olika världar som kan kallas barndomen och vuxendomen eller drömmen och verkligheten, utan om gränsen mellan dem. En gräns som inte verkar kunna öppnas, utan i stället flyttar in i ett berättande subjekt som bär den inom sig var han går.

Bruno är bara överskridande. Herr farbror är bara gräns. Och jag tänker att Lewis Carroll i den här boken kanske undrar över samma sak som Gertrude Stein gjorde en gång: ”Vad är det för mening med att vara en liten pojke om man ska växa upp och bli en man”?

FAKTA

LEWIS CARROLL

Källa: Nationalencyklopedin

SAKPROSA

»Sylvie och Bruno

Lewis Carroll

Övers. Christian Ekvall

Vertigo