En hyllning till de onormala

BOKRECENSIONER
Margareta Lindholm (född 1960).
Margareta Lindholm (född 1960).

Tiden saktar ner i Margareta Lindholms glesa, klara romaner. I hennes sjunde roman Skogen har den nästan stannat.

De förändringsobenägna syskonen Maria och Bror i hennes sjunde roman är nära pensionsåldern och sköter gammelskogen kring ett arrendetorp. Det är en skog Maria känner som ett levande väsen, hon uppfattar ”dess tillsägelser, markens böner”. En skog hon dagligen måste vara i för att ”finna vilan”. Bror har sen tonåren haft anfall med syner och röster. När han har något för händerna håller han sig lugn och det var länge sen han behövde hämtas till sjukhuset.

Romanen skildrar månaderna efter att syskonen fått veta att arrendet är uppsagt. En kommunalpolitiker har köpt upp kyrkans skogsmark och vill också ha huset. Han ser det hela affärsmässigt. En ung vänlig socialsekreterare ser det som ett ärende, ett fall som kan lösas med en nybyggd lägenhet i samhället.

Det är Maria som berättar, en ensam stoisk monolog med en ton jag känner igen från andra Lindholmsfigurer; udda kvinnor med stark integritet och en kontakt med träd, fåglar, landskap och växter som kan verka flummig, men som skildrad inifrån, med Lindholms avskalade språk, mer framstår som ett utvidgat sinnestillstånd. Ett skyddslöst men ytterst uppmärksamt sätt att stå i förbindelse med världen. Möjligen ett uråldrigt, bortglömt sätt.

Skogen är en stilla meditation över de mindre lämpade, de osociala, onormala och oflexibla. Människor som många ser som onödiga, som evolutionens eller modernitetens spill. Romanen inger en stark och lite högtidlig känsla av att de är något annat.

Det finns en undergångsmärkt entonighet i Lindholms korta och ödesmättade historier. De blir ett slags upprepade sorgekväden för dödsdömda. Så som i verkligheten så och i skriften. Jag hade gärna följt det här syskonparet någon annanstans än dit de är på väg när de dagen före flytten tar ner klockan från köksväggen, lämnar dörren olåst och försvinner in bland de höga, grå stammarna.

FAKTA

PROSA

» Skogen

Margareta

Lindholm

Kabusa böcker

Pia Bergström