Monstret inom oss alla

Anders Johansson om avhandlingen som dyker ner
i det mörkas katakomber

BOKRECENSIONER

r Josef Fritzl gripits förklarade han för massmedia att han inte var något monster. Vad han därmed ville ha sagt, får man förmoda, var att han trots sina dåd var en människa som du och jag. Att han som så många andra nu för tiden grep just efter ordet monster och inte någon annan beteckning för icke-mänsklighet (robot, djur, demon, etc), indikerar att det mänskliga är intimt förbundet med det monstruösa. Kanske är det monstruösa rent av den avigsida som definierar vår mänsklighet.

Läser man Jonnie Erikssons avhandling Monstret & människan är den slutsatsen i alla fall närliggande. En av de saker som Eriksson så övertygande visar är att det humanistiska tänkandet redan från början utvecklades i relation till det missbildade, onormala, monstruösa. Frågan är om inte samma logik kan spåras i dagens retorik kring mänskliga rättigheter, eller hävdandet av människolivets okränkbarhet: ”En rest verkar alltid finnas kvar, någonting som måste stötas ut och vara annat än mänskligt” som Eriksson uttrycker det.

Hans avhandling är nu inte i första hand någon kritisk studie av dagens humanism, utan en idéhistorisk studie av synen på det monstruösa från antiken till 1900-talets slut. Och en sak är säker: jag har aldrig läst en avhandling som visat upp en så imponerande beläsenhet. Visserligen är detta också bokens dilemma: den vill hinna med så mycket och göra det så ingående att boken långa stunder blir mer redovisande än tesdrivande, och skogen halvt osynlig för alla träd. Samtidigt är nivån så hög, och stilen, med några preciösa undantag, så ledig att man gärna följer med på alla stickspår ut i den franska idéhistorien.

Bland alla filosofer och teratologer som passerar revy finns det två huvudpersoner. Den förste är den franske kirurgen Ambroise Paré (1509–1590) som, genom att sätta individens lidande i centrum, genomförde ett slags kopernikansk vändning inom sin tids läkarvetenskap. Men Paré skrev också en underlig bok om monster och det är den Eriksson fördjupar sig i. En uppräkning av bokens innehåll gör att jag förstår tjusningen: det handlar om varelser med kroppsdelar från olika arter, ansikten återfunna i ägg, hermafroditer, kvinnor som förvandlats till män, de halta, de plattnästa, de stammande, metall- och glasföremål som trängt in i kroppar, maskar som uppstår i djurs kroppar och i stenar, tiggare som simulerar sjukdomar, demoner som förvandlar sig till naturliga varelser, tritoner och sirener, ett lejon med fjäll, ett djur som lever på luft, kometer, regn av blod, vulkanutbrott, vatten som inte kan bära skepp, osv, osv. Som denna underliga katalog visar är det monstruösa det som bryter mot naturens ordning. Om det är ett slags definition så bör det betonas att den förändras under tidens gång, och det är just den förändringen Eriksson noggrant följer. Efter att en gång ha betraktats som tecken från Gud, får det monstruösa under moderniteten en mer undanträngd och mindre betydelseladdad position. Det är en utveckling där även tekniska landvinningar spelar in: med mikroskopet blir minsta myra ett monster – det monstruösa finns plötsligt överallt. Om det monstruösa tidigare utgjorde ett brott mot naturens ordning, kommer det nu att stå för något moraliskt bristfälligt snarare än fysiskt defekt. Monstret lurar, som Fritzl indirekt antydde, i oss alla.

Eriksson frågar sig om det i dag inte finns anledning att tala om monstrets återkomst. Anledningen är varken Fritzl eller Hollywoods ständiga förtjusning i monster, snarare då det humanistiska tänkandets slut. Kanske befinner vi oss vid den punkt där en filosofisk antropologi kan ersättas av en filosofisk teratologi som etablerar en positiv monstrositet. Är man lite mer vidlyftig än Eriksson kan man fråga sig om det monstruösa återkommer när tron på möjligheterna att skapa en samhällsekonomi som är till för människan rämnar, och vi i stället får människor som är till för samhällsekonomin. Det verkliga monstret är kanske inte Fritzl, utan dubbel- och trippelarbetande zombies som försöker få ihop till amorteringarna.

I vilket fall som helst mynnar Erikssons historieskrivning alltså ut i ”posthumanismen” och bokens andra huvudperson, den franske filosofen Gilles Deleuze (1925– 1995). Detta är den längsta delen i avhandlingen, och faktum är att det är den längsta svenska Deleuze-studien hittills. Ur Erikssons synvinkel utarbetar Deleuze en naturfilosofi om det som ligger bortom människan – snarare än att sätta människan i centrum tänker han monstruöst. Centralt i det perspektivet är Deleuzes försök att upprätta en skillnadens ontologi, det vill säga att tänka i termer av skillnad och inte mot bakgrund av en eller annan identitet (jaget, idén, sanningen, Gud, etc.). Monstret är den skillnad tänkandet gör, skriver Deleuze i en passage Eriksson lyfter fram – det gäller så att säga bara att frigöra tänkandet från alla vanor och krav som begränsar det.

Erikssons Deleuze-läsning är alltför rik för att refereras här (en annan viktig poäng är att monstret är ”det olevbara livet”, som paradoxalt nog också är ”den mest intensiva formen av liv”), men hur initierad och stark den än är förblir jag lite tveksam till den tes som drivs. Faktum är att Deleuze talar ganska sällan om det monstruösa – Eriksson kämpar med att förklara det. I mina ögon är det på ett sätt enkelt: Deleuze är relativt ointresserad, och han är ointresserad eftersom det monstruösa, som Eriksson så framgångsrikt visar, är just en humanistisk tankefigur, en tankefigur som Deleuze inte riktigt omfattar.

Efter de 720 extremt fullmatade sidorna landar jag därför i uppfattningen att Eriksson (också med tanke på omfånget) nog borde ha delat sin bok i två: en Monstrets idéhistoria och en bok om Deleuzes filosofi. Var för sig hade de förmodligen nått fler läsare än den nuvarande tegelstenen kommer att göra. Å andra sidan är detta imponerande kraftprov, som det nu ser ut, otvivelaktigt årets tyngsta avhandling. Två (eller snarare tre fyra), för priset av en!

FAKTA

SAKPROSA

»Monstret och människan: Paré, Deleuze och teratologiska traditioner i fransk filosofi

Jonnie Eriksson

Sekel förlag