Skakande kamp mot hjärnspöken

BOKRECENSIONER
Beate Grimsrud är uppvuxen i Norge men bor i Stockholm. 2002 fick hon Aftonbladets litteraturpris.
Beate Grimsrud är uppvuxen i Norge men bor i Stockholm. 2002 fick hon Aftonbladets litteraturpris.Foto: Foto: henrik lindal

Beate Grimsruds nya roman har beröringspunkter med Strindbergs Inferno: hjärnspöken, fantasifoster, paranoida föreställningar om olika hot, i Grimsruds fall poliser som lyssnar bakom väggarna. Elektriska strömmar som genomkorsar lägenheten. Signaler från andra sidan.

Boken har en lysande början: ”Det är jag som är Eli. Det betyder min Gud på hebreiska. Det är både ett flicknamn och ett pojknamn.” I dessa tre inledande meningar formuleras romanens och Elis hela trauma. Eli är en androgyn och personlighetskluven människa, men inte i två, som doktor Jekyll och Mr Hyde, det är fyra röster som gastar inom henne och kräver plats, tre bröder och senare även prins Eugen. De representerar olika krafter: busighet, våldsamhet, depression och – i prins Eugens fall – en längtan efter elegans och stil. Kollektivet driver henne till än det ena än det andra utbrottet, mellan perioder av det som kallas normalitet.

Under dessa perioder är hon frenetiskt verksam med konstnärligt skapande, som författare och filmare. Tills nästa utbrott kommer; ömsom ångestladdat, då lägenheten lutar, väggarna sluter sig kring henne och hon dras mot fönstret på sjunde våningen för att kasta sig ut. Ömsom med ett herkuliskt raseri, då hon slår sönder allt omkring sig och slutar i spännbältet. I det läget kan det behövas fyra vårdare för att rå på henne.

Romanen är också en uppväxtskildring. Redan som barn visar Eli sin begåvning, en teckning hon gör blir frimärke, men en latent psykisk klyvnad accelererar, och hon skär sig och dricker starksprit i de tidiga tonåren. Samtidigt är hon sportig liksom hela familjen, det är dygnslånga turer i fjällen med övernattning i grävda snögrottor. Idrotten fortsätter hon med i vuxenlivet, först fotboll, sedan boxning och ett frenetiskt joggande, ett sätt att få ut inneboende aggressioner innan allt slår över och hon återigen hamnar på sjukhus. Där kan hon vistas i månader, ibland frivilligt, ibland som tvångsintagen. Under en av dessa vistelser får hon meddelandet att hon nominerats till både Augustpriset och norska Bragepriset. Läkarna vägrar först att tro henne.

Man kan travestera ett grekiskt visdomsord och tala om en trasig själ i en sund kropp. Eli själv vill inte kalla sitt sjukdomstillstånd för schizofreni, och jag är inte mannen att ställa diagnos. Men med åren infinner sig en sjukdomsinsikt, som gör att hon själv kan söka vård när det är dags. Då har hon avverkat ett antal mer eller mindre empatiska och tålmodiga psykiatriker, går i kognitiv terapi och tar otaliga mediciner dagligen.

Beate Grimsruds prosa har en konkretion och närvarokänsla som gör Elis klyvnad rysansvärt tydlig. Som läsare dras jag in i ett flytande tillstånd av mental överkänslighet; när jag under läsningen gick och lade mig på natten fick jag för mig att det brann i trapphuset och måste gå och titta efter. Samtidigt skapar Grimsrud, utifrån Elis mer lugna stunder, finstämda porträtt av hennes medpatienter på sjukhuset.

En dåre fri är den mest skakande skildring av den psykiska sjukdomens helvete jag någonsin läst.

FAKTA

Prosa

» En dåre fri

Beate Grimsrud

Albert Bonniers förlag

Gunder Andersson