På tur - mot guld

Martin Aagård om professorns jakt på förkaringen till det norska skidundret

Marit Bjørgen, norskt skidess.
Marit Bjørgen, norskt skidess.Foto: SCANPIX
BOKRECENSIONER
Petter Northug med sin medaljskörd från OS i Vancouver.
Petter Northug med sin medaljskörd från OS i Vancouver.Foto: SCANPIX

Det är inte varje dag man läser böcker som gör en sugen på att bli rasbiolog, men Sverker Sörlins Kroppens geni ger mig lust att frossa i teorier om hur nord-trøndere har genetiska förutsättningar som gör dem mer lämpade att vinna OS-guld på femmilen än andra folkslag.

Sörlin beger sig nämligen på jakt efter längdskidåkningens innersta hemligheter i trakterna där jag har mina egna rötter. I Trönderlag, Norge. Det är just i dessa glesbefolkade delar av grannlandet som fostrat oförklarligt många världsstjärnor i sporten.

Inte minst Marit Bjørgen och Petter Northug.

Även om jag är av den åsikten att träning är något som bara klena människor behöver ägna sig åt, så vore det ju i sånt fall inte omöjligt att man kunde ha utmanat Dario Cologna bara man velat.

Men. Det är bara jag.

Sverker Sörlin är fascinerad till romantikens gräns av tröndelags skidåkare – han söker förklaringen i den norska idrottskulturen och ingen annanstans.

Kroppens geni är ingen journalistisk bok. Sverker Sörlin går till väga som den professor i miljöhistoria han är. Han forskar.

Som en antropolog väljer han att bo och leva med sina studieobjekt. Han tränar med världens snabbaste landslag – det norska – för att få svar på sina frågor: Hur snabbt kan en längdåkare åka? Och är den gamla, tröndernorska träningsfilosofin, den långsamma, sega träning på fjällmyrar - rolig langkjøring ("långsam långkörning") - hemligheten bakom deras framgångar?

Sörlin är själv gammal skidåkare, och håller förvånansvärt jämna steg med Bjørgen och de andra. I slutkapitlet genomför han till och med en skidkapplöpning på hög höjd mot världens snabbaste åkare – Northug. Lilla professorn mot stora stygga vargen.

På vägen dit hinner han gå igenom de norska framgångarnas långa och komplicerade historia. Han berättar om den nationella idrottspolitik där friskvård var synonymt med att gå på tur och just åka länge, inte nödvändigtvis fort. Fjället var inte bara en naturtyp, utan ett kulturellt slagfält. Turåkning var en motståndshandling mot modernitetens intervallträning.

Skidåkningen var länge omgärdad av lidandemystik och folklig romantik. De tidiga skidessen fick sin uthålliga fysik genom att arbeta som skogshuggare och skilde knappt på de två rollerna. I en sån värld var det svårt för kvinnor att tas på allvar som skidåkare. En kamp som Sörlin skildrar ingående.

Men trots att titeln lovar annat, så är den åkare som står i centrum ingen annan än Sverker Sörlin själv. Han till och med redovisar sin ungdoms träningsdagbok i detalj. Det må vara honom förlåtet. Det är trots allt lättare att skildra Sörlins skidåkarpsyke än de bägge idolernas.

De är båda en ny typ av åkare i en ny tid. Typer som inte är lättbegripliga ens för deras närmaste. Och Sörlin kan inte bestämma sig för om han vill romantisera (Northug är en norsk samuraj och en Särimner, slaktad varje dag men återuppstånden på morgonen) eller vara krass (Petter fick sina lårmuskler då han som barn skejtade uppför den hoppbacke han hade på gårdstunet).

Hur fort åker då världens snabbaste skidåkare? Är Northug snabbare än hundrameterslöparen Usain Bolt? Märkligt nog har ingen försökt mäta det tidigare.

Det vore taskigt att redovisa Sörlins euforiska slutsats här, men jag kan i alla fall avslöja hur fort det går när Sörlin skriver.

Ungefär i 190 km/tim.
Tankebanorna kastar sig mellan racinghjulen på rullskidorna, Wittgenstein, hans egna drömmar och Mora-Nisses självbiografi. Som läsare hamnar man bitvis ohjälpligt på efterkälken när Sörlins associationsbanor spurtar iväg.

Det kanske vore värt att lyssna på tränaren Egil Kristiansens råd. Gång! Restitusjon! Det gäller att glida lugnt och makligt mellan kraftexplosionerna.

Sörlin är trots allt som bäst när han metodiskt stakar sig genom sina djupa kunskaper om norsk skidhistoria utan att göra några konstiga ryck vare sig åt sidorna eller uppför de filosofiska höjderna. Då är han i världsklass.

”Rolig langkjøring” var ordet.

När det gäller essäer om längdskidåkning är det utan tvivel den metod som ger de allra bästa resultaten.

FAKTA

SAKPROSA

Kroppens geni

Marit, Petter och skidåkning som lidelse

Sverker Sörlin

Weyler

Omnämnda tänkare: Wittgenstein, Nietzsche, Max Weber, Heidegger, Bourdieu, Arne Næss, Spinoza, Georges Lefebvre, Charles Tilly, Gramsci, Ernst Cassirer, Ronny Ambjörnsson, Åsa Linderborg, Rune Slagstad, Bero Rigauer, Mora-Nisse.