45 års väntan

Magnus William-Olsson
läser den språkknådande
Bo Carlssons nygamla dikter

Bo Carlsson.
Bo Carlsson.Foto: CECILIA GRÖNBERG
BOKRECENSIONER

De flesta av oss är numera vana att höra samtal på språk vi själva inte kan. Ofta förstår man ganska mycket av vad som sägs bara genom att uttyda tonfall, gester och enstaka begripliga ord. Tolkning gäller då i första hand inte det sagda, utan den talande. Man begriper inte det ord av vad de säger, men förstår vad de vill ha sagt.

Till Bo Carlssons diktsamling ÖGA NORD bör man förhålla sig precis tvärtom. Där gäller det att släppa tanken på den som talar för att i stället helt rikta uppmärksamheten mot språkytan. På boksidorna försiggår en rad abstrakta undersökningar av mening, referentialitet, makt, verklighet och historia. Föremålet är först och främst nationen och nationalismen sådan den framträder i språket, inte minst i ordet i ”SVERIGE”.

Det är en poesi med epistemologiska anspråk, djupt förankrad i det experimentella sextiotalet. I själva verket borde manuset ha kommit ut redan 1965, men Gerhard Bonnier, som givit ut Carlssons debut några år tidigare sa nej. Konkretismen var den gången på nedåtgående, och Jonas (J) Magnusson har säkert rätt då han, i sitt imponerande efterord, antar att Gerhard Bonnier var ovanligt konjunkturkänslig just när det gällde detta slags poesi.

ÖGA NORD består av elva dikter, alla typografiskt och visuellt avancerade och inriktade på att differentiera och komplicera språknivåer och kvaliteter. Ofta drar Carlsson isär språket genom att öppna olika och konkurrerande läsriktningar eller genom att betona enskilda språkelement och bokstäver i orden. Själva titeln ”öga nord” är kanske det tydligaste exemplet. Orden bygger på en homonym överlagring mellan å ena sidan Nationalsångens ”fjällhöga nord” och talesättet ”fjällen föll från ögonen”. När fjällen fallit från ”fjällhöga nord” återstår bara ”[h]öga nord”. Det bortfallna h:et i titelns första ord skuggar förstås det andra, så att n:et försvagas, och stryker därmed under den alternativa titeln ÖGA [N]ORD.

Ibland tycker jag att Bo Carlssons skrivsätt är alltför uppfordrande, att det bara vädjar till läsarens moral och struntar i hennes lust. Det drag av ingenjörspojkaktighet som präglade hela den konkretiska rörelsen (som ju i stort sett saknade kvinnliga företrädare) finns också hos Bo Carlsson. Men i några av bokens dikter upplever jag att han bryter sig ur sin generations konventioner och öppnar för en närmast sensualistisk konkretism. Jag tänker framförallt kanske på dikten ”NATTBILD 1 – 2”, en storslagen och känslostark dikt som på en gång upprättar, dekonstruerar och återetablerar den svenska sommarnatten i dess ljuva förening av passion och förlust, sinnlighet och död. Trots att dikten rått pekar på hur ”det svenska” konstrueras ur denna nationella symbol slungar dess musik och bilder läsaren in i sommarnatten som sinnlig erfarenhet. Denna kvalitet i Carlssons diktning förbigår Jonas (J) Magnusson i sitt efterord. Som alltid är Magnusson läsvärd och uppslagsrik, men de filosofier och paralleller han mobiliserar reser förväntningar på Bo Carlssons dikt som den inte kan motsvara.

Förhoppningsvis kommer nu fler av poetens opublicerade alster i tryck. Kanske öppnar hans författarskap en väg för den språkknådande poetiken som skulle kunna förlösa också dess många nutida adepter. En hedonistisk konkretism, kanske. Aningen av en sådan möjlighet är det som starkast berör mig i Bo Carlssons fytiofem år gamla bok.

FAKTA

POESI

»ÖGA NORD

Bo Carlsson

OEI Editör