Saramago ser tillbaka

Lennart Bromander om framlidne nobelpristagarens anspråkslösa memoarer

BOKRECENSIONER
Den portugisiske författaren José Saramago avled i somras. Han fick Nobelpriset 1998.
Den portugisiske författaren José Saramago avled i somras. Han fick Nobelpriset 1998.Foto: AP

Anspråkslösheten är total i denna lilla memoarbok av José Saramago och den heter också Små minnen. Lugnt och stilla men inte förstrött strövar författaren omkring i sin barndom och tidigaste ungdom i tjugo- och trettiotalets Portugal.

Saramago växte upp i en lantarbetarmiljö, där feodalism, fascism och analfabetism ramade in tillvaron. Men brutalitet eller elände är inget som stannat kvar i författarens minne. Fattigdomen var så total att den verkar ha upplevts som självklar och oproblematisk. Eller också har författaren föredragit att vara selektiv, det är just de små minnena han är ute efter. De där små, tydliga och emotionellt betydelsebärande detaljerna, som barnet lägger så mycket större vikt vid än den sammanfattande och ”rationellt” tänkande vuxne.

Minnena är inte kronologiskt ordnade utan snarare ögonblicksbilder, som poppar upp litet hur som helst i den åldrade författarens medvetande. Mest handlar det om möten med främlingar eller släktingar, om arbete och skola eller andra vanliga vardagshändelser.

Anspråkslösheten är som sagt total, men det spännande med Saramagos minnen är hans diskreta förmåga att i själva språket baka in det ända upp till åttioåriga gapet mellan berättandets nu och upplevelsens då. Barnet och åldringen smälter inte samman, blandas inte ihop, men de finns där båda helt simultant. Utan att göra någon stilistisk affär av det lyckas han förena ålderdomens tillbakablickande och barnets naivitet.

Barnets klara blick för konkreta detaljer förenas smärtfritt med åldringens litet vemodiga känsla av att skåda tillbaka mot något för evigt förflutet och förgånget.

Det är vackert.

FAKTA

PROSA

»Små minnen

José Saramago

Övers. Hans Berggren

Wahlström & Widstrand

Lennart Bromander