Gallant berättare

Hanna Nordenhök om en novellmästare som släpps på svenska för första gången

BOKRECENSIONER
Mavis Gallant (född 1922) är uppvuxen i Kanada, men har bott i Paris sedan 1950-talet.
Mavis Gallant (född 1922) är uppvuxen i Kanada, men har bott i Paris sedan 1950-talet.Foto: Foto: Miriam Berkley

Ett intensivt, nästan besatt, ljus strålar ur kanadensiskan Mavis Gallants prosa. Hennes långa, detaljrika berättelser är alla på olika, men lika förfärande vis präglade av andra världskriget som pågående verklighet eller obearbetat förflutet. På många sätt är de konventionellt uppbyggda, men formen har ingalunda någon lugnande inverkan på de olycksbådande mellanmänskliga spel hon skildrar.

Tvärtom skriver Gallant en hårdkokt litteratur utöver det vanliga. Hyperintelligent beskriver den en total normalisering av maktordningar, subtila förskjutningar av hierarkier, lojaliteter och svek, och hur den större historien i varje sekund är närvarande i människors privata liv.

Jag tänker lite oväntat på Michel Houellebecq när jag läser Från det femtonde distriktet, utkommen på engelska 1979 och först nu i svensk översättning, smidig som en reptil och gjord av Ulla Danielsson. Det har kanske att göra med den pessimistiska världsbilden, en blick på verkligheten genomskådande intill misantropins gräns. Och så ett tonfall med en egenartad distans, nästan kyla; det liknar ibland en chockerande sorts skadeglädje.

Men i jämförelse med Houellebecq, vars illusionslöshet också kan dölja en paradoxal moralistisk underton, framstår Gallant faktiskt som mer skoningslös och krass. Hennes humor är också av ett mer varmblodigt och mångbottnat slag. Den leker med det tragikomiska, där komiken utgörs av en inspirerad och komplex ironi, och tragiken hör ihop med det avgrundslika vanvettet hos de förhållanden hon skildrar.

Gestalterna i Från det femtonde distriktet lever alla i frivillig eller ofrivillig exil, ofta isolerade i en illusorisk, drömlik verklighet. De tycks avtrubbade, glasartade, inneslutna i en egendomlig, liksom avmätt melankoli. Det är efterkrigstidens svarta galla, med Freuds melankolibegrepp kännetecknad av frånvaron av en tydligt avgränsbar förlust. Hos Gallant är det ett bortträngningsstillstånd. Varje människoliv halkar tröstlöst omkring utan fäste i sin egen eller tidens skada, eftersom kunskapen om den oavbrutet förskingras genom kollektivets sätt att producera normalitet.

I den inledande berättelsen lever medelklassparet Mr och Mrs Unwin rivieraliv i en engelsk koloni i Italien under krigets upptakt, betjänade av barnet Carmela som passar deras tvillingar och samtidigt betraktar deras verklighetsfrånvända liv utifrån. När Italien börjar utvisa judar tror paret att det sker utan Mussolinis vetskap, och när Carmelas lillebror står hungrig vid deras dörr möter de honom med ospelad förbryllelse: Ingen behöver tigga i dagens moderna Italien.

Carmela är möjligen den enda i Gallants persongalleri som väcker en helt ogrumlad solidaritet; hennes trasiga barnliv går ut på att utarmas ekonomiskt och mänskligt. Genom hennes blick avtäcks sanningen om sakernas tillstånd, medan resten av bokens gestalter förblir närmast oseende, förvirrade. Men klarheten i hennes blick kräver också hennes egen rättslöshet, och totala underkastelse under husfolkets välvilja respektive nycker. Bara den som ingenting har, förmår se, tycks Gallant vilja säga.

Paret Unwin däremot delar sitt blinda vidhållande av ett liv som inte längre existerar, eller kanske aldrig har gjort det, med nästan samtliga av bokens gestalter. Som det välbärgade engelska paret som bosätter sig i en villa i södra Frankrike med sina alltmer vildvuxna barn för att invänta den sjuke mannens död. Och den tyske skådespelaren i Paris som överlevt andra världskriget och en soldattjänstgöring i Algerietkriget, men slutar iklädd Wermachtuniform, på något egendomligt vis spelande sig själv eller sin egen dolda historia i en surrealistisk novellupplösning.

Deras liv utgörs alla av ett slags anakronistiska tillstånd, snedvridna i tid och rum, och samtidigt paradoxalt men oupplösligt fästade vid historien.

Gallant är brutal i sin dom. Det var länge sedan jag kom över en så otäck och storslagen prosa som hennes.

FAKTA

PROSA

»Från det femtonde distriktet

Mavis Gallant

Översättning Ulla Danielsson

Bokförlaget Atlas

Hanna Nordenhök