Det är folket de föraktar

Om man vill göra ett försök att fånga tidsandan kanske man kan säga att de första åren på det nya seklet karakteriseras av upprustning. Vi lever inte bara med det så kallade kriget mot terrorismen, som verkar legitimera krig och övergrepp på demokratin över huvud taget. I takt med att den massmediala verkligheten breder ut sig – och förråas – har det också uppstått en etisk och politisk mobilisering.

Etik och politik var ord som började göra sig hörda redan under nittiotalet och de verkar ha kommit för att stanna. Etik har blivit en gångbar del av management. Politiken å sin sida återkommer i nya former, inte minst som litterär aktivism. Det är praktik inte teori som gäller. Man vill att orden ska åstadkomma förändring. Det återstår bara att se i vilken riktning.

För som i alla tider av ifrågasättanden finns risken att man slänger ut barnet med badvattnet. På handlingens arena blir det trångt för eftertanken. Det är exempelvis inte alls säkert att etiska fonder gör världen bättre. Och om den litterära aktivismen inte också kan argumentera för sin sak finns en risk att moralpanikens rop på gränsdragningar kommer att bestämma färdriktningen.

Ett aktivistiskt tänkande är också vad den franske filosofen Jacques Rancière sätter mot dagens moraliska upprustning i sin bok Hatet mot demokratin. Det är ett hat som tar sig ett försåtligt uttryck. För det är inte högerextremism eller ens fundamentalism det rör sig om, utan något som verkar just radikalt. Det handlar nämligen om den civilisationskritik som menar att den demokratiska traditionen har lett till ett socialt och kulturellt förfall. Den som exempelvis ondgör sig över konsumismen – detta omättliga slukande av varor. Inte kan det väl bero på det kapitalistiska systemet? Det är folket som får vad folket vill ha. De vet inte bättre och därför behöver demokratin begränsas. Somliga kräver en återgång till kristna värden andra drömmer om eliternas återupprättande. I grunden handlar det, menar Rancière, om förakt mot det som är demokratins grund – folket.

Hatet mot demokratin kan förklaras av att den är en skandal, säger Rancière, och formulerar en paradox. Demokrati består i ”existensen av en överhöghet som inte finner sin grund i någon annan princip än själva frånvaron av överhöghet”. För Rancière är demokrati alltså ett fundament snarare än en statsform. Det är principen om ”vem som helsts styre”, som är förutsättningen för den politiska form vi kallar representativ demokrati, vilken låter några få under vissa villkor och begränsad tid utöva makten att fördela samhällets resurser. Och den politiska makten handlar alltid om fördelning, enligt Rancière. Den rör i synnerhet frågan om vad som ska räknas till det privata och vad som ska räknas till det politiska, som exempelvis den förenklade oppositionen mellan statliga bidrag och individuella initiativ. Diskussionen om privat eller offentlig vård och barnomsorg tycks ju ofta handla om vad som är mest lönsamt. Men bakom finns den politiska grundfrågan om det som undflyr lönsamhetens logik – den demokratiska fördelningen och organiseringen av samhällets materiella liv.

Rancière betonar också vikten av att ge det som förvisats från det offentliga rummet, med argumentet att det tillhör familjelivets domän, en politisk status. Det betyder inte bara att det privata är politiskt, vilket feminismen insett för länge sedan. Själva uppdelningen i privat och offentligt är en politisk fråga, menar han. Att hävda det ena eller det andras renhet är i själva verket att försvara en viss maktordning mot den demokratiska rörelsen, som ständigt flyttar om det offentligas och det privatas gränser.

Och den demokratiska rörelsen gäller ordet själv: ”Att förstå vad demokrati innebär är att förstå den kamp som utspelas i detta ord – kampen om orden är oskiljbar från kampen om tingen.”

Det är en tanke som går igen även i Rancières essäer om konst och litteratur. Några har redan publicerats på svenska i Texter om politik och estetik (översättning Christina Kullberg m fl, Site edition 2006). Även estetiken handlar ur Rancières perspektiv om demokratisk eller odemokratisk fördelning. Den moderna konsten anser han vara just demokratisk, eftersom den löser upp tidigare estetiska hierarkier och gör det möjligt för alla att tala om allt. Men den möjligheten kan begränsas, och inte bara av censur eller juridiska regler.

När man exempelvis menar att dagens prosa ska hålla sig till fiktion och inte blanda in levande människor eller nämna namn aktualiseras det som demokratin möjliggör: den ständiga kampen om vad som ska räknas till det offentliga. Det vill säga till det gemensamma och politiska. De demokratiska friheter vi vunnit har vunnits genom demokratisk aktion och behåller bara sin verkan genom demokratisk aktion, säger Rancière.

Nu är det inte lätt att läsa Rancière och man kan tycka att han gör sig till just en folkföraktare när han väljer att föra fram sitt demokratiska credo i den form han gör – typisk fransk och snårig filosof. Men det är väl värt besväret. Dessutom är själva översättningen av Rancière litterär aktivism i sig, så det är bara att tacka Kim West och Tankekraft förlag för att de visar vad ett radikalt tänkande kan vara i dag. Och som Rancière säger: intelligensens jämlika makt kan man dela med vem som helst.