Bokrecensioner

Trivsamt grubbel

Malin Krutmeijer läser
Jacques Werups memoarbok

Jacques Werup (född 1945) har sedan debuten 1971 givit ut 35 böcker i olika genrer.
Jacques Werup (född 1945) har sedan debuten 1971 givit ut 35 böcker i olika genrer.Foto: ADAM HAGLUND

Jag var knappt 20 år när jag såg en av Jacques Werups poesikonserter, strax efter 80-talets mitt. Jag tror att det var ”Stjärnan i periferin”, kärleksdikter tonsatta av pianisten Rolf Sersam som också ackompanjerade. I bänkraderna tindrade kvinnor som slukade den inspirerade poeten med blicken. Jag hade lite roligt åt det, och ett antal år senare hade jag ännu roligare åt komikerna Åsa & Gertruds parodi, med textraden ”hela Österlen ligger öppet som ditt sköte!”.

Werups kvinnosyn är en gammaldags så kallad romantikers. Han är en själs- och relationsfilosof, en charmör/estradör och inte särskilt politisk. Men jag läste ändå ett par böcker av honom efter den där poesikonserten, och nog fanns där saker som fångade en ung nyromantiker med drömmar om konsten och sig själv. Werup är kosmopolit, lite som Suzanne Brøgger, utan vidare jämförelser. Han har ett sympatiskt sätt att gilla läget. Livet är spännande. Han gör sig inte till måttstock, och tror därför inte att apokalypsen är nära bara för att han inte känner igen sig i sin gamla hemstad Malmö längre.
När jag nu återupptar bekantskapen är Werup stadigt förankrad i Ystad. Han döttrar är nästan vuxna, själv är han i pensionsåldern. Hjärtsjukdom ställer allt på sin spets. Självbiografins titel Medan jag levde är typisk. Werup har alltid varit idel ”livet” och ”levande”, en anspänd pose utifrån vilken memoarskrivande skulle kunna vara som att mjukt sjunka ner i en fåtölj.

Mycket riktigt är boken trivsam, anekdotisk, rolig och svår att lägga i från sig. En hel del kretsar kring förhållandet till fadern, en pedantisk, borgerlig matthandlare som intensivt motarbetade sonens intention att bli jazzmusiker. Men det är bara minnen av konflikter.
Mer hetta finns i resonemangen om att sluta i tid (detta är för övrigt hans andra memoarbok, Levande tillsammans kom 2006, och ännu en skulle inte förvåna mig). Tänk om han fortsätter över värdighetens gräns? Under en swingkonsert i Vänersborgs kommuns festsal drabbar honom tanken på jazzen som pensionärsdrog, ”bolibompa hos dödsdoktor Kevorkian”.

Han grubblar över yrkesrollen – har musikern, estradören och författaren satt krokben för varandra ur rent statushänseende? Han skriver kul och skarpsynt om ett samarbete med Mikael Wiehe, som inte alls förstår sig på honom.
I stället för Wiehes politiska ”vi” har Werup vad han kallar sin sällskaplighet, och den försvarar han. Allt har handlat om kontakt, säger han, ja han kunde gott ha varit ännu mer förlåtande och självironisk. Han avskyr de snobbiga, ”magra och elaka” författarna – möjligen med en gnutta bittert i botten.

Sällskaplighet ska inte underskattas. Ibland hör man liksom under den Werupska monologen frågan: ”och hur har du det själv?”. Då är boken som bäst.

FAKTA

SAKPROSA

»Medan jag levde

Jacques Werup

Albert Bonniers förlag

Malin Krutmeijer