Bokrecensioner

Osäkrat rum

Athena Farrokhzad har läst
Johannes Heldéns sjätte diktverk

Johannes Heldén.
Johannes Heldén.Foto: sara mackey

Johannes Heldén tillhör den växande skara författare som alternerar mellan ett stort och ett litet förlag. Hans förra bok Science Fiction kom på Bonniers i våras och nu ger han ut sitt sjätte diktverk Entropi på OEI Editör. Förlagsbytet till trots har de båda samlingarna mycket med varandra att göra: också den senaste kretsar kring relationen mellan stad och natur, med dikter som byggs upp av rörelser och föremål, snarare än abstraktioner och känsloyttringar.

Vi befinner oss i ett amerikanskt landskap, i urbanitetens utkanter, mellan kaos och ordning, normalitet och undantagstillstånd. Allting är perforerat av oro, så väl vaktbolag och tårgasburkar som rävungar och supernovor. Jag har svårt att avgöra om det rör sig om ett fruktansvärt sönderfall, eller om en blick som betraktar något vardagligt och föreställer sig dess inneboende söndrighet. Jag vet inte om det är en värld där man gör klokast i att ta sig ner i skyddsrummet eller att läsa filosofi. Osäkerheten släpper aldrig taget, och det är en oro jag tycker mycket om.

Rumsligheten är en central del av Heldéns poetiska projekt. Det handlar inte bara om de apokalyptiska miljöbeskrivningarna, utan också om diktens grafiska aspekter. Sidorna skulle kunna förstås som utställningsrum där ögat rör sig mellan de utspridda raderna och skapar berättelser, inte bara av orden också av avståndet dem emellan. Därtill kommer textens opacitet: orden i samlingen är nämligen tryckta i gråskala, från sedvanlig svart till ljust grå. Frågan som efter ett tag uppstår i mig blir: Finns det text som är så ljus att jag inte uppfattar den? Visas något i detta rum som jag inte kan se med mitt kontrastberoende öga?

På den medföljande cd-skivan pågår ett växelspel mellan ord, ljud och bild: samtidigt som ljuskäglor rör sig som farkoster i mörkret vecklas ritningar och textrader ut. Jag klarar inte av att vistas i detta rum några längre stunder, framför allt för att det är så oerhört stillastående.

Det finns över huvud taget en jämnhet i Entropi som gör den nästan plågsam. Det sker ingen utveckling, inga grafiska brott, dikten står och stampar på samma plats, går i cirklar mellan fyra väggar, och jag är för klaustrofobisk för att inte springa ut. Väl därute erinrar jag mig den vackraste raden: ”och längst nere på varje sida bör det stå: även detta försvinner”.

FAKTA

POESI

»Entropi

Johannes Heldén

OEI Editör

Athena Farrokhzad