Hågkomst från vemodets trakter

Torgny Lindgren känner sig inte hemma någonstans.

BOKRECENSIONER
Torgny Lindgren har skrivit sin sista bok, säger han själv. Aftonbladets recensent tvivlar på det.
Torgny Lindgren har skrivit sin sista bok, säger han själv. Aftonbladets recensent tvivlar på det.Foto: Foto: THRON ULLBERG

”Snart i ett halvtsekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt”.

Hela första kapitlet krumbuktar sig Torgny Lindgren på sitt småroliga vis, gör motstånd mot jaget som idé, mot sanningen som vetbar, argumenterar mot en tänkt förläggares krav på en säljande självbiografi. Men sen kommer de ändå, minnena.

Många av dem är faktiskt samtal med andra. Med en tbc-sjuk pojke på dispensären i Skellefteå som inte kan läsa men som lärt sig alla bilderna i Dorés Bibel ”utantill”. Med en tjeckisk sierska medan hon söker tecknen i handflator och fotsulor. Med Göran Tunström på en promenad genom Paris, med hovsångaren Erik Saedén på en middag (ämnet var fåfänga) och med den blinde nazistledaren Per Engdahl på krogen Pilens Trea i Klara.

Flera samtal sker vid dödsbäddar. Att säga de rätta orden till modern när hon ligger på sitt yttersta, den människa han älskat högre än någon annan är inte lätt, inte ens för en ordkonstnär. ”Det är ohyggligt sällan som människan har någon glädje av kärleken”, säger hon till sin son, vilket är svårt att glömma.

Det finns ett vemod, ett ålderns distanserande och milt ironiska avstånd i nedslagen och anekdoterna. Detta är min sista bok, har den 72-årige författaren sagt i intervjuer. Jag tvivlar på det. Hans lakoniska suggestionskraft är oförminskad när han berättar om sina släktingar i Västerbotten, de fastrar, mostrar och farbröder som format hans stil och språkrytm. Särskilt den storvuxne, rödskäggige morfadern står ut som en mångkunnig Moses som grävde kilometervis med diken, nyodlade 12 tunnland, murade, timrade, gjorde alla möbler själv, två båtar till Långträsket och dessutom var bouppteckningsman. När han fick en hudtumör och läkarna ville kapa armen vid axeln vägrade han och valde hellre döden: ”En enarmad man är ingenting att hava”

Om Torgny Lindgrens stillsammare skrivbordsliv liv får man inte veta mycket. Han gillar sina hundar, beundrar några döda tyska författare, är svag för inälvsmat och ser fördelarna med mänsklig falskhet. Han skriver, utan ironi, att han alltid känt sig främmande i världen, mött den med en slags ”likgiltig förundran”. Inte heller i Svenska Akademin tycker han sig höra hemma.

En ganska ödmjuk typ alltså. De som följt hans författarskap får nog ut mer av den här boken än andra, men det där som gör att man måste le även åt ofattbart sorgliga saker i hans märkliga berättelser finns även här. I beskrivningen av berget av döda blommor vid Thomas Manns grav, av den övergivna kyrkogården uppe på Näset, i blicken som tiken Felice ger honom när hon fått sprutan.

FAKTA

Prosa

» Minnen

Torgny Lindgren

Norstedts

Pia Bergström