Slappa porträtt

Sexfantasier om Nigella Lawson och teaterhat. Erlend Loe har varit roligare.

BOKRECENSIONER
Kanske kan Erlend Loes teaterhatar-roman fungera som teater?
Kanske kan Erlend Loes teaterhatar-roman fungera som teater?

Heteropar i fyrtioårsåldern åker med tre barn på semester till Garmisch-Partenkirchen i tyska Alperna. Relationen mellan makarna är inne i sista spurten, på brant väg utför. Nina Teleman älskar Tyskland; språket, naturen och kulturen. Bror Teleman, dramaturg och tung dramatiker in spe, ser hotfull nazism i allt tyskt, från prydnadssaker till hyresvärdarna familjen Bader som bara talar tyska.

Till och med gräset som barnen rullar sig i är nazi, enligt Teleman. Kanske nazigräset också är teater, tänker han, som väntar på det stora mentala genombrottet, den lidnerska knäpp när rå teater ska flöda ur hans penna. Men vägen från medelmåtta till oumbärlig teaterman är krokig, eller rent av hopplös.

Teater – det är helt enkelt det undflyende, mycket verkligare liv som Teleman aldrig kommer att få leva. Troligtvis heller aldrig skapa. Istället fastnar han i tarvliga mat- och sexfantasier om Nigella Lawson, något som växer sig till en besatthet av att rädda Nigella från hennes alltmer antisemitiskt tecknade make Charles Saatchi. Det här är ganska kul, även om det har varit roligare förr i Erlend Loes författarskap.

Det som ger den här romanen vitalitet är framför allt det pyrande teaterhat som undertexten ger uttryck för. Ett teaterhat som i och för sig (när nu den floskulöse Teleman ser teaterpotens i allt slags liv) lätt kan översättas till manshat, kvinnohat, barnhat och kärnfamiljshat.

Om vi alla kan läsa oss till att Bror Teleman är en löjeväckande manlig konstnärsschablon, är Nina en mer undanglidande karaktär. I Loes böcker är kvinnan gärna lärare till yrket, en sipp dominatris (tyskälskande!) med vass linjal.

Hon är fallisk moder, projektionsyta eller hinder eller bara ett trist skämt – aldrig person i egen rätt. Ingenting i romanen, vars 200 sidor består av utstuderat hjärnslö dialog med avbrott för Bror Telemans stunsigare inre monologer, kompenserar riktigt för denna slapphet.

En trött cynism genomsyrar de luftiga replikskiftena.

Kanske kan det fungera som teater?

FAKTA

PROSA

» Stilla dagar i Mixing Part

Erlend Loe

Övers. Lotta Eklund

Alfabeta

Viktoria Jäderling