Blött & blommigt

Athena Farrokhzad läser Pamela Jaskoviaks flödande diktsviter

Pamela Jaskoviak (född 1966) är poet och dramatiker – och kåsör i P1:s ”Godmorgon världen!”.
Foto: STELLA JASKOVIAK ÅSTRAND
Pamela Jaskoviak (född 1966) är poet och dramatiker – och kåsör i P1:s ”Godmorgon världen!”.
BOKRECENSIONER

Sedan debuten 1995 med Svart tulpan har Pamela Jaskoviak skrivit romaner, barnböcker, dramatik och poesi. Hennes fjärde diktsamling utgörs av två långa sviter, Regnet respektive Gräset, som tillsammans har fått ge namn åt boken. Tonen i dikterna är stillsam, stundtals lycklig, stundtals melankolisk. Om det finns romantik här strålar den från hemmets lugna vrå.

Den som berättar är en kvinna som mestadels befinner sig i köket. Hon blickar utåt, ibland över hamnar och spårvagnsspår, ibland över landsbygdens sjöar och lupiner. Några gånger ser hon in i lägenheten, på löken som ligger och spirar, barnen som ligger och sover. Hon är upptagen av årstidsväxlingar och av teet som långsamt kallnar. Det händer att hennes björnbärsfärgade tånaglar rör vid någon annans linoleum.

Här finns en vardaglighet och talspråklighet bortom de melodramatiska gester som jag tidigare har förknippat med Jaskoviaks poesi. Suburbia från 2001 befolkades även den av lupiner och ensamma kvinnor, men där fanns mer mascara och rökmoln. Tonen i Regnet och gräset påminner stundtals om Sonja Åkesson, hennes kvinnorum fyllda av lågmäld och frenetisk aktivitet: ”Mina vänner / är jämnåriga /med mig själv / En prärie / av förgätmigej / och barnskrik / En röd färja / under bron / Alla sover / och dansar / i ljuset / Och husvagn / och båtlass / Dill / och gravlax / Och barnen / som lyser / i dimman”.

Att platsen är västkusten och Göteborg känns kongenialt med samlingens mest påfallande drag, nämligen vätan. Det här är dikter som läcker och flödar. Här finns pupiller som glimrar av sjö, kaffe, en byxdress genomsköljd av urin, rännilar nedför låren, en äkta man med saltvattensögon och ett skum som klyvs.

Vätan finns också i själva skriften, i ett bläck som jämställs med tårar. Det varken torkar eller sinar, utan är i ett konstant flöde. Jag tycker mycket om att det är så konsekvent genomfört. Att relationen mellan orden och tingen de betecknar tillåts svämma över. Att det blir så blött.

Gräset, samlingens andra del, flödar lite mindre, men blommar desto mer: de fyrtionio stycken treradingarna innehåller nästan samtliga någon slags växtlighet: kärringtand, rabarber, vallmo och mensrosor.

Förutom titelsviterna finns också Efter regnet, en kort epilog där en bror – lite oväntat – ligger drunknad i en regnvattentunna. Vätan får drag av hot och förlust, och jag ser plötsligt hur döden, som också nämnts på andra ställen, har att göra med mer än sommaren som släpper sina blad.

Men samlingen domineras inte av sorg. I allt det blöta och blommiga ligger ett slags erotik, en sinnlighet och kanske också en kvinnlighet. Dikternas sätt att skapa förbindelser mellan (moders)kroppens, naturens och litteraturens flödesrörelser får mig att tänka på den psykoanalytiskt orienterande feminismens idé om en feminin skrift.

Jaskoviak placerar kvinnokroppens konstitution i skrivandets mitt, hävdar sambanden mellan läckande årstider, läckande barn, läckande bokstäver och läckande mödrar. I grund och botten handlar det om att jaget vid fönstret upprättar en litterär plats åt sig genom att använda sin egen kropp som utgångspunkt för betraktandet av världen: ”Sjön är blank och kall / Spegel åt alla bladen / Inuti könet”.

FAKTA

POESI

»Regnet och gräset

Pamela Jaskoviak

Albert Bonniers förlag

Athena Farrokhzad