Aftonbladet
Dagens namn: Vega
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Svårsmälta sanningar

Göran Greider om vårt försvar för djurens slaveri

PÅ VÄG TILL SLAKT ”Våra fyrbenta vänner” är våra slavar.   PÅ VÄG TILL SLAKT ”Våra fyrbenta vänner” är våra slavar. Foto: KRISTER HANSSON
Pelle Strindlund avslöjar våra ohållbara argument.   Pelle Strindlund avslöjar våra ohållbara argument.


När människan för tiotusen år sedan blev bofast och slog sig på jordbruk skaffade hon sig ganska snart två nya och omvälvande redskap: boskap och slavar. Kanske var den grymma behandlingen av djuren en förutsättning för och en inövning i förslavandet av människor: sumerernas ord för kastrerad slavpojke var detsamma som för unga kastrerade åsnor, hästar och oxar.

Ser man däremot på de fantasieggande och uppåt tjugotusen år gamla målningarna från Lascauxgrottan av uroxar och vildhästar inser man att det är bilder av djur innan vi hade förslavat dem – och kanske innan människan höll sig med slavar.

Förtrycket av djur har utgjort en ideologisk modell för förtryck av människor, konstaterar Pelle Strindlund mot slutet av sin bok Jordens herrar. Och det är vad denna välargumenterade men fruktansvärda stridsskrift handlar om: parallellerna mellan exploateringen av djur och människor. När Strindlund vecklar ut sin tes gör han det med en överväldigande detaljrikedom där både dagens slakterier och gamla tiders slavskepp får glasväggar så att man stirrar rakt in i helvetet. Men inte bara det: likheterna i förlöjligandet av djurrättsaktivister och tidiga slaverimotståndare är slående.

I dag kan ingen försvara slaveriet, men det fantastiska är att de mest upplysta och progressiva människor i sitt försvar av köttätande omedvetet argumenterar på samma sätt som slavhandlare en gång gjorde: Vi har rätt att exploatera de afrikanska vildarna eller döda någon miljon kycklingar om året eftersom vi är intelligentare. Framför allt har vi mer makt än djuren och därför har vi rätt att döda och äta dem. Så ser det alltigenom ohållbara grundargument ut som ständigt återkommer när människor pressas på varför det är moraliskt acceptabelt att äta kött – och när de sagt det ser de ofta litet bedjande ut, som om de visste att något inte stämmer.

I början tyckte jag att Strindlunds otaliga exempel på ogenomtänkt försvar av köttätande blev nästan komiska. Här får vi nämligen höra hur Blondinbella, Thomas av Aquino, Ola Larsmo, Ibrahim Baylan, Timo Räisinen, Tarik Saleh, Alf Svensson – och hundra andra kändisar plus till exempel en programdirektör på TV4 – demonstrerar sin bottenlösa inkonsekvens i de här moralfrågorna. Vilka allianser! Men greppet är pedagogiskt: Strindlund blottlägger den aningslöshetens arkipelag som vi kallar vår civilisation, från köttbranschens direktörer ner till gourmén Carl Jan Granqvist. Språkets förträngningsmekanismer kartläggs: när miljögifter ska testas i laboratorier heter det i nyhetstexter att grisar hjälper till att lösa problemen, fastän det sker genom att skadliga kemikalier sprutas in i deras munnar. En överideologi som få av oss vill veta av blir synlig.

Sanningen är fanatisk, tänker jag till slut under läsningen. Den är militant. Den skuldbelägger mig. Varför äter jag kött? För det gör jag ännu, om än i alltmer minskande grad. Och det är inga småsaker eller smaksaker det handlar om. Den ständigt ökande köttkonsumtionen innebär ett ofantligt lidande hos miljarder kännande varelser och biosfären kan i längden heller inte klara de transporter och koldioxidutsläpp den förorsakar.

Men Strindlund själv är föga fanatisk; han skriver sin bok på stillsam och liksom fredlig prosa. Han avvisar den militanta veganismen och berättar varmt om sin far, jaktledaren, som kände så starkt för viltet och blev upprörd över slarviga skyttar. Han är också klok nog att ge liv åt de paradisiska impulser vi alla bär inom oss, när han redovisar berättelser och forskning om intelligenta fiskar eller konstnärligt kreativa elefanter: plötsligt är dessa djur medvarelser och skuldbördan jag känner minskar var gång jag ler inför en glatt busande griskulting. De moraliska cirklarna vidgas. Och jag tänker på vår hankatt som dog i julas i en hemsk olycka: att minnas den underbara katten är inte ett uttryck för disneyfieringen av våra medvetanden, utan en omstörtande handling.

Varför väcker djurrättstanken då så starkt motstånd? Därför att alla makter här sammansvär sig: religiösa traditioner, delar av vetenskapssamhället, tunga ekonomiska intressen och slutligen vår egen lättja och till och med våra reaktionära smaklökar. Ytterligare en förklaring är att det inte finns några bra invändningar mot djurrättsetiken och har man inga argument blir man ofta passionerad.

Sanningarna Strindlund matar mig med är större än jag förmår svälja. Men jag hoppas att Jordens herrar framöver ska dingla som ett urtaget hjärta i vartenda bokhandelsfönster.

Göran Greider
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet