Kung byxlös

Åsa Linderborg om privatlivet som offentlig plikt

BOKRECENSIONER

Familjen Bernadotte är den enda i Sverige som inte kan kräva att få ha sitt privatliv i fred. Den har nämligen inget – eller snarare: deras privatliv ska vara offentligt. Att vara kung är inget jobb, det är en plikt, dygnet runt. Till en av plikterna hör att vara ett moraliskt fostrande föredöme för medborgarna/undersåtarna. Fundamentet är att bilda en perfekt (heterosexuell) kärnfamilj som vilar på de kristna värderingar som också påtvingas majestätet. Misslyckas detta, undergrävs hela monarkins legitimitet.

Med andra ord: anser vi att monarkin är det överlägset bästa statsskicket så är det viktigt att granska Carl XVI Gustaf ur alla aspekter. Just därför är Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken en viktig bok. Thomas Sjöberg, som fått diger researchhjälp av Deanne Rauscher och Tove Meyer, gör nåt som ingen annan tidigare har gjort: dem drar bokstavligen ner byxorna på kungen.

Bokens första del kan den sensationslystne hoppa över. Kronprinsens tultande på Haga, åren på Sigtuna och den nazianfrätta släkten på mödernet har vi läst om förut. Här profiterar författarna utan erkänsla på andras mödosamma arbeten. Att inledningsvis ge boken ett drag av konventionell biografi är ett sätt att ge ökad trovärdighet åt bokens spektakulära andra halva, som handlar om den vuxne Carl XVI Gustafs umgängesliv.

Enligt författarna har de glada ungkarlsårens festande på nattklubben Alexandra ersatts av besök på olika svartklubbar och chambres separées, som ägs av den jugoslaviska maffian. Här konsumerar kungen och hans kompisar mat, alkohol och kvinnor. Några kvinnor är inhyrda för tillfället, andra får vara med tills de inte längre känns fräscha eller förvandlas till säkerhetsrisker. Kvinnohanteringen är traditionstyngd; förr hämtades kungens frillor från ladugården. Att Carl XVI Gustaf roar sig med kvinnor av enklare börd är knappast, som författarna på står, ett tecken på att han helst vill vara ”en vanlig man”.

Inget annat kungahus i Europa har behandlats med sån respekt som det svenska. Skälen har varit flera. Av opportuna skäl har medierna inte velat stöta sig med den förment rojalistiska folksjälen. Men den som vågar ta i nässlan kan också bränna sig rejält – för Tove Meyer har den här boken kostat henne jobbet på Sveriges Radio. Om hovet på detta sätt tillåts diktera villkoren för svenska journalister så är det inte konstigt att kungen behandlas med samma silkeshandskar som pressen i diktaturer närmar sig sina tyranner.

De påstådda uppgifterna att Sveriges främsta representant är en horkarl, låt vara att hans adelspolare betalat brudarna, är naturligtvis ett gefundenes fressen för alla republikaner. Huvudproblemet är dock inte att Carl XVI Gustaf har svårt att leva upp till de kristna dygder han ålagts, utan att monarki inte anstår en demokrati.

Källorna till denna studie i överklassdekadens – som den aningslöse nog finner en aning osvensk - är var för sig svåra att värdera, men helhetsbilden är övertygande. Mot bakgrund av de rykten som länge florerat känns dock uppgifterna inte särskilt sensationella. Det sensationella är att boken alls kommit ut.

FAKTA

SAKPROSA

»Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken

Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer

Lind & Co förlag