Eget val

BOKRECENSIONER
Matti Larsson och Lasse Wierup.
Matti Larsson och Lasse Wierup.

En av de största svenska bästsäljarna är Lasse Wierups och Matti Larssons kartläggning av kriminella gäng i Sverige, Svensk maffia från 2007. Nu släpper de på eget förlag Svensk maffia: fortsättningen.

Böckerna består av gripande och dramatiska berättelser skrivna med ett slagkraftigt språk. Här stiftar läsaren bekantskap med mer eller mindre lyckade brottslingar och den hårda kulturen inom kriminella gäng som Hells Angels, Bandidos och Original gangsters.

Det handlar om skräck. Men det kvardröjande intrycket är känslan av sorgsenhet. Samma sak brukar jag känna när jag läser den årligt utgivna klassikern inom svensk true-crime: Nordisk kriminalkrönika. Brottslingarna är mestadels trasiga människor. Berättelserna vittnar om dumhet och fattigdom på så många plan.

De senaste tjugo åren har antalet och storleken på de kriminella gängen i Sverige ökat kraftigt. Wierup/Larsson har två argument för att benämna dessa gäng som ”maffia”: brottslingarna själva idealiserar maffian, och de hyllar tystnadsregeln.

Det är en torftig definition av maffia.

Som Tomas Lappalainen har visat i sina intelligenta böcker, fungerar maffian som en alternativ eller embryonisk stat. Beskyddarpengarna är en första form av skatt, som

i sin tur finansierar väpnade styrkor,

i slutänden polis och militär. Statligt medborgarskap och lojalitet till maffian konkurrerar med varandra och hamnar ofta i konflikt.

Maffian frodas där medborgarnas stat är försvagad: i 1990-talets Ryssland, i Jugoslavien under kriget,

i södra Italien, inom vissa exilkretsar.

Titeln ”Svensk maffia” är falsk marknadsföring. Wierup/Larsson använder ordet för att det är slagkraftigt, för att det säljer, för att det sprider skräck. Det är ingen slump. Att sprida skräck är ett gemensamt intresse för skurkar, poliser och journalister – tre grupper som lever i en egendomlig symbios.

Tänk dig en gangster som säger: ”jag är en hygglig kille som aldrig gör en fluga förnär”. Tänk dig en polis som säger ”eftersom brottsligheten minskar så kan vi faktiskt minska våra resurser och fängelseplatser”. Tänk dig en löpsedel som basunerar ut ”ANTALET MORD SJÖNK I ÅR IGEN”. Det skulle inte hända. Det vore dålig pr. Det skulle motverka skurkarnas, polisernas och mediernas intressen. Att producera fruktan är ett vinnande koncept.

Men varför vill alla vi som inte tillhör något av dessa tre läger konsumera deras produkt? Varför läser en halv miljon svenskar en bok vars hela upplägg går ut på att skrämma oss att tro att samhället håller på att frätas sönder av organiserad brottslighet? Kanske för att vi i hemlighet drömmer om att livet ska vara mer dramatiskt än det är? Kanske av samma

anledning som vi tittar på Scarface och köper lösnummer när de handlar om våldsamma mord? Kanske för att vi alla drömmer asociala drömmar om makt och ära?

Brottslingen symboliserar den amerikanska drömmen eller liberalismens projekt: den starke mannen som hänsynslöst arbetar sig fram till pengar och ära och bara är lojal mot sina närmaste. Att de allra flesta brottslingarna som beskrivs i Wierup/Larssons böcker varken har pengar, ära eller lojalitet är en annan sak.

Den årliga ”nationella trygghetsundersökningen” visar att fyra av fem svenskar oroar sig över brottsligheten i samhället, medan bara en av fem är oroliga för att själva drabbas av de vanliga formerna av brott.

Ett tips för dig som vill befria dig från fruktan över att allt blir värre och värre: gå in på Brottsförebyggande rådets hemsida www.bra.se och titta på statistiken. Där kan du bland annat läsa att det brott som ökat mest de senaste tio åren räknat i domar är narkotikabrott. Den typiske brottslingen här är ”en ung person som använt narkotika för eget bruk.” Mord, däremot, är fortfarande ytterst ovanliga.

Fängelset beskrivs än i våra dagar som ”kriminalvård”. Men i samhällets ögon är fängelset endast ett straff och en förvaring. Och i de kriminellas ögon är fängelset den bästa av alla skolor. Vill du göra en yngling till brottsling? Det är enkelt: sätt honom i gangsterskola!

I slutet av sin nya bok tillåter sig Wierup/Larssons några reflexioner kring varför de kriminella gängen vuxit sig starkare de senaste tjugo åren och vad som skulle kunna göras åt problemet. Att till exempel följa mer progressiva länder och föreslå en förändring av den misslyckade narkotikapolitiken är inte deras modell. De nämner visserligen den kroniska arbetslösheten och nedrustningen av välfärdssamhället, men säger att ”detta är större och mer djupgående problem som inte först och främst yttrar sig genom uppkomst av kriminella gäng”.

Inte heller vill de s e exempelvis klasstillhörigheten som en betydelsefull faktor. De lägger till, något gåtfullt: ”Även om koncentrationsstörningar, dyslexi, ADHD-problematik och psykiska problem är kraftigt överrepresenterade inom fängelsepopulationen går det inte att slå fast något kausalt samband.” Nej, enligt Wierup/Larsson är den kriminella livsstilen ”ett rationellt val”. Gängmedlemmarna har ”valt kriminalitet som en alternativ karriär”. Författarnas lösning är större polisinsatser och hårdare tag på fängelserna. Deras idéer om hur polisen skall kunna bryta upp de kriminella gängen är inte orimliga. Faktiskt är deras kritik mot polisen betydligt mildare i den nya boken. De tycks rentav mena att problemet med den organiserade brottsligheten har blivit mindre de senaste åren.

En sak som förvånar mig vid läsningen är hur gärna brottslingarna pratar med journalisterna. Det verkar se det som rena reklamen. Hur många av den halva miljonen svenska läsare har blivit lockade till en kriminell livsstil av boken?

I inledningen säger Wierup/Larsson att de nu tänker lämna ämnet. Döljer sig där också en känsla av att de själva har varit med och skapat problemet?

FAKTA

SAKPROSA

»Svensk maffia: fortsättningen

Lasse Wierup och Matti Larsson

Reporto

Carl-Michael Edenborg