Bokrecensioner

Hjärtskärande uppbrott

Khashayar Naderehvandi (född 1981) kom till Sverige från Iran 1987. Han är uppväxt i Malmö.
Khashayar Naderehvandi (född 1981) kom till Sverige från Iran 1987. Han är uppväxt i Malmö.Foto: Foto: Naderehvandi Khashayar

”Du hade gått runt, sa de / med handen strykande mot husfasaderna / och du hade uppehållit dig vid de mest irrelevanta tingen / lite mossa som växte på nån mur / en söndrig skylt som prydde trottoaren.”

Debutanten Khashayar Naderehvandi skriver dikter med en tydlig Bruno K Öijersk ton. Här finns en förkärlek för bildrika referat i du-form, ofta föregångna av allmänt hållna lägesbeskrivningar, ”i det fallfärdiga huset”. Månen är ”en rutten träbit”, och Naderehvandis användning av verbet ”sköljer” ger mig nöjet att åter bläddra fram Öijers fantastiska lilla dikt om de dammiga ekarna i Medan giftet verkar från 1991, de där träden som ”minns dig, bevarar dig”.

Sämre förebilder kan man ha, och också Marie Silkeberg, Göran Sonnevi och Hafez genljuder i dessa till formen konventionella dikter som nästan uteslutande söker sig till minnet eller minnesförlusten. Naderehvandi, född 1981, kom till Sverige från Iran som sexåring, och troligtvis är det väl det egna uppbrottet som skildras i bokens inledande och kanske bästa svit, förtätad, vacker, hjärtskärande.

Här går en storasysters försök att dela med sig av sin förlust om intet, för bröderna är för unga för att minnas det hon berättar: ”den äldre brodern sa ’sorgligt’ / det var alltid detta med honom / han sa sorgligt men tänkte inte sorgligt / han tänkte sorgligt men visste inte sorgligt / han bara sa det, aldrig några detaljer”.

Främlingskapet mellan syskonen tycks oåterkalleligt, och blir en klyfta längs vilken diktjaget och dikterna trevar sig vidare genom tillvaron och kärlekarna och språket i det nya landet. Aldrig har väl det stående epitetet ”en av våra allra bästa matsvampar”, om karljohansvampen, låtit mera förnumstigt exkluderande än hos Naderehvandi.

Den äldre brodern, han som slinter på ordet sorgligt och inte bryr sig lika mycket om naturtingens rätta svenska namn som den yngre, diktjaget, dyker upp också i de övriga sviterna. Eventuellt omkommer han i en motorcykelolycka, eller det är i alla fall möjligt att läsa boken på det sättet, som ett sorgarbete över någon som är död. Om månen alls syntes är en ovanligt rik debutdiktsamling, stundtals rent episk, men nog antyder den lite för mycket där den i stället borde ha talat ur skägget, som det så fult heter på idiomatisk svenska.

Å andra sidan läser man gärna om boken flera gånger, den vinner på omläsning, och många passager är verkligen värda att dröja vid. Som när något konstigt händer med självaste månen, som i samlingen fungerar som symbol för kontinuitet och sammanhang. Diktjaget sitter vid tågfönstret och ser den troget följande drabanten dyka upp och ner bakom hus och berg och skog, men så plötsligt gapar rymden tom. Månen är borta.

Det är en ruskigt effektiv bild, och just så har nog ingen beskrivit det förut.

FAKTA

Poesi

» Om månen alls syntes

Khashayar Naderehvandi

Norstedts

Petter Lindgren