Fadern & sonen

Jenny Tunedal läser Karl Ove Knausgårds succéroman om livet och ledan

Karl Ove Knausgård, född 1968, är bosatt i Malmö. Min kamp, en självbiografi i sex delar, har rönt stor framgång i Norge hos både kritiker och läsare. Den andra delen, En tid for alt, nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.
Karl Ove Knausgård, född 1968, är bosatt i Malmö. Min kamp, en självbiografi i sex delar, har rönt stor framgång i Norge hos både kritiker och läsare. Den andra delen, En tid for alt, nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.
BOKRECENSIONER

Det går att betrakta litteraturen som en kamp mot döden. Inte främst den egna – inte bara ett sökande efter odödlighet i skriften – utan alla de andras. Jag tänker ofta på litteratur som ett de överlevandes sätt att stå ut med att vara just överlevande; övergivna. Kvar med alla dessa minnen som någons död förvandlar till brist och skärvor. Som behöver behandlas, hanteras, bespråkligas. Man kan berätta sina minnen om och om igen, återge och brodera ut – men bara för de närvarande. Till dem vi inte längre kan tala måste vi kanske skriva.

Den norske författaren Karl Ove Knausgård (bosatt i Malmö) har under de senaste två åren publicerat ett romanprojekt som gjort honom till en superstjärna i sitt hemland. Hans omdebatterade självbiografiska verk Min kamp kommer i sin helhet att bestå av sex böcker, varav den sista ska komma ut i Norge kring årsskiftet. Det har lanserats som ett slags litterärt performance – när del ett, som i dag utkommer på svenska, gavs ut aviserades både att fler delar skulle följa snabbt och att skrivandet fortfarande pågick.

Knausgård blev inte bara en författare som skrivit ner sitt eget liv, med allt vad det innebär av autentiska namn på platser och personer, utan en författare i färd med att göra det. Sannerligen ”en roman för vår tid”, som Arne Melberg kallade projektet i en fin understreckare i SvD i vintras.

Men, tänker jag, också i högsta grad en litteratur för de döda. Eller närmare bestämt ett sorts mycket långt brev till en död far, en variant på det brev Franz Kafka skrev, men troligen aldrig skickade, till sin (levande) far i november 1919. Ett brev som börjar.

”Käre far

För en tid sedan frågade Du mig varför jag påstår att jag är rädd för Dig. Jag kunde som vanligt inte svara, dels just därför att jag är så rädd för dig, dels för att det finns så många orsaker till denna rädsla att jag inte ens tillnärmelsevis skulle kunna hålla alla i huvudet under ett samtal.” (ur Brevet till fadern, övers. Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll)

Den Karl Ove Knausgård som framträder i Min kamp har alltid varit rädd för sin far och fruktar honom ännu tio år efter hans död. Han börjar skriva på sin stora roman när han är lika gammal som pappan var när han inledde en total nedstigning i alkoholismen. Och hans ”kamp” tycks i hög grad, precis som Kafkas brev, handla om att fjärma sig från pappan, en gång för alla, genom att våga närma sig honom – och sig själv – i skrift.

Metoden går ut på att författaren snabbt och ”ocensurerat” skriver ner sina minnen, eller snarare det han inte minns, men med prosans hjälp kan framkalla. Knausgård beskriver, med ett fotografiskt öga för detaljer och en förkärlek för naturskildringar, en barndom präglad av vaksamhet på den oberäknelige, hårde fadern. Och ett nu där han själv har tre barn och kämpar för att vara en god far, trots att han upplever så mycket i sin svenska, jämställda pappatillvaro som tråkigt och förnedrande omanligt.
”För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan”, lyder den allra första meningen i Min kamp. Och första delens gestaltning av det som sker när Karl Ove Knausgårds pappas hjärta slutar slå förblir den mest gripande och kanske viktigaste texten i de fem böcker som hittills utkommit på norska. Det här är en extrem konfrontation med fadern, med döden, med den skitighet som tillkommer denne döde mans söner.

För när Karl Ove och hans bror reser till sin farmor, som hittat pappan död, möts de av totalt förfall. Deras far har tillbringat slutet av sitt liv hos sin gamla mamma, och där har han supit sönder både sig själv, henne och hemmet.

Huset stinker av ytterst bokstavlig skit och ofattbar själslig misär. Sönerna inleder genast ett både flippat och mycket rationellt städprojekt. Karl Ove gråter och skurar och gråter. Hatar och skäms, sörjer själva livet. Prosan är inte bara detaljerad, utan också sällsynt påträngande, den arbetar sig in i mig på ett sätt som stora delar av Min kamp tyvärr inte gör.

”Första gången jag förstod att det jag skrev verkligen var något och inte bara något jag ville skulle vara något eller låtsades att det var något, var då jag skrev ett avsnitt om pappa och började gråta medan jag skrev. Det hade jag aldrig gjort förut, inte ens varit nära”, skriver Knausgård.

Min kamp innehåller en mängd poetologiska partier där han tänker över sitt eget skrivande och över andra manliga författare och konstnärer. Oftast är de präglade av en romantisk tro på äkta och sanna känslor som är både lockande och provocerande. Men den funkar inte som poetik – jag vill inte bara vara voyeur när någon annan gråter.

Kafka avslutar sitt brev till fadern med en förhoppning om att nå ”något som ligger så nära sanningen att det borde kunna lugna oss båda två en aning och göra livet och döden lättare att uthärda.”

Knausgård arbetar med att skriva sig fram till en sorts sanning som gör att livet och döden blir mer möjliga att uthärda. Inte för mig. Men för honom.

FAKTA

PROSA

Min kamp

Karl Ove Knausgård

Övers.Rebecca Alsberg

Norstedts

Jenny Tunedal