Kretsar kring läsandets och skrivandets våldsamhet

"En sorts kristallkrona på det verk
som Combüchens författarskap utgör"

BOKRECENSIONER
Sigrid Combüchen.
Sigrid Combüchen.

Sigrid Combüchens Spill (Norstedts) är på många sätt en perfekt roman, och en perfekt Augustvinnare. Den har allt man kan förvänta sig: väl genomförd och förvaltad research, extrem språklig precision, formell briljans. En sorts kristallkrona på det verk som Combüchens författarskap utgör, som prismatiskt låter fiktioner från förr glimta till, kasta sitt ljus över varandra och andra, och själva stå fram som i ett alldeles nytt sken.

Det nya skenet är berättelsen om hur Spanienpensionären Hedwig tar kontakt med författaren Sigrid Combüchen, eftersom hon känt igen sig i ett fotografi som finns beskrivet i en av dennas romaner. En brevväxling inleds. Hedwig börjar berätta om sitt liv, medan författaren spinner loss kring en gestalt vid namn Hedda. Precis som Hedwig växer Hedda upp i ett borgerligt hem i Lund och 1937 lämnar hon familjen för att resa till Stockholm och gå på Tillskärarakademin.

För mig funkar Spill som Augustromanerna ofta gör; det intressanta händer inte riktigt i själva läsandet, utan efteråt, när beundrandet av hantverket är över. Frågor framkallas långsamt ur de mörka skarvarna mellan de olika lagren av fiktion. Och de handlar inte främst om att bli kvinna på trettiotalet, utan kretsar kring kön och lögn, sexualitet och litteratur, skrivandets och läsandets våldsamhet.

Undertiteln ”en damroman” är ett begrepp som Georg Brandes använde om Victoria Benedictssons Fru Marianne. Rakkniven mot hennes hals är närmast sadistiskt inskriven i den här romanen. Liksom för min njutnings skull.