Hirdmans Augustprisbelönade biografi är unik i sitt slag

BOKRECENSIONER
Yvonne Hirdman.
Yvonne Hirdman.

Efter allt bråk om de nominerade i fackboksklassen, är jag glad över att Yvonne Hirdman vinner Augustpriset för den djupt personliga boken om sin mor, Den röda grevinnan (Ordfront förlag). Nu kan de väl ändå slänga sig i väggen, skrev jag när jag recenserade den. Alla andra som försökt skriva om sina exotiska släktingar.

För Hirdmans story är the real deal. Vad sägs om en mamma som växer upp i utkanten av det sönderfallande Österrike-Ungern, gifter sig med en baltisk greve,tillbringar mellan krigstiden med kommunistisk verksamhet i Berlin, hamnar i Moskva under Stalinsutrensningar,leker Mata Hari i Köpenhamn, för att slutligen dyka upp som kedjerökande småbarnsmamma i Hökarängen på 50-talet?

Berättelsen om modern Charlotte är som ett lapptäcke. Med forskarens skeptiska blick skärskådar Hirdman sina många källor, bara för att konstatera att luckorna är fler än sammanhangen.Honvägrarattfyllautdemgenomatthitta på: ”Och dikta till mig en mamma – nej aldrig!” Det gör hennes biografi unik, rent av till en sorts metabiografi. Ändå har faktiskt Den röda grevinnan litterära kvaliteter som gör den spännande som en thriller mitt i det källkritiska. Just det att man kommer kvinnor från förra seklet så nära,fårse deras vardag utan det raster som onödiga utbroderingar och författarambitioner skapar, känns väldigt viktigt.

Där skapar de sitt liv på ruinerna av det gamla Europa. Allt flyter, men de framhärdar ändå. Man chockas över hur fattigt allting var, hur männen dog som flugor. Och ändå gjorde de som Charlotte Hirdman. De överlever.

Ulrika Kärnborg