Rilke hissar segel

Aris Fioretos läser
en nyöversättning
av ett mästerverk

BOKRECENSIONER
Rainer Maria Rilke (1875 - 1926) rankas som en av de viktigaste tyskspråkiga poeterna.
Rainer Maria Rilke (1875 - 1926) rankas som en av de viktigaste tyskspråkiga poeterna.

sobert avstånd från inspirationen skulle han kalla dikterna för ”väldiga vita dukar”. Seglen hade hissats vid adriatiska kusten, inte långt från Trieste, vintern 1912. Under några veckor bodde Rainer Maria Rilke på slottet Duino, c/o en av de grevinnor som såg till att det inte gick någon nöd på honom. Vid en promenad utmed klipporna kom de första orden:

”Vem, av änglars släkte, hörde väl mig om jag

ropade? Och även om någon av dem plötsligt

skulle sluta mig till sitt hjärta: förintades jag av denna

starkare närvaro. För det sköna är inget annat

än det förfärandes början, som vi knappt uthärdar,

och vi beundrar det så för att det inte nedlåter

sig att utplåna oss. Varje ängel är fruktansvärd.”

Raderna skulle inleda den första av tio ”Duinoelegier”. Rilke lyckades dock inte färdigställa boken förrän under ett nytt skaparrus, denna gång som slottsgäst i schweiziska Vallais 1922. Nu utkommer den tredje svenska tolkningen på bara ett halvsekel. Det är Camilla Hammarström som står för bedriften. Även om de citerade raderna innehåller lite många ”för”, och det likaså finns skavanker på andra håll i texterna, står sig översättningarna väl mot Arnold Ljungdals gnisslande fjädringar från 1951 och Erik Lindegrens breda vingslag från 1967. Tonen är klarare och mera samtida, framåtrörelsen på en gång smidigare och mindre atletisk. Denne Rilke föredrar spänst och senor framför muskelmassa.

Duinoelegier är en av de sista diktsamlingarna som sökte fånga vår trasiga värld i en väldig vision, släkt med verk som Paul Valérys några år äldre La Jeune Parque eller T S Eliots jämgamla The Waste Land. Men till skillnad från kollegerna ville Rilke inte återta på stilens nivå vad som förlorats på innehållets. Den tro på en kultiverad värld styrd av förnuftets sköna lagar som skövlades av första världskriget och begravdes genom hyperinflationen några år senare, ersätts aldrig av antikkännarens formfulländade tankebågar eller kamrerns noggranna inventering av civilisationens vrakspillror.

Visst förekommer anspelningar på änglar och akrobater, venetianska renässanspoeter och kurfurstar från Sachsen. Men Rilke skriver ingen bildad poesi. Han är ute efter något annat än existensens äreräddning eller poetisk restauration. Dikterna tecknar ett kretslopp, där förgängelsen inte utgör slutet på skapelsen utan är en del av den. ”De levande gör / alla misstaget, att betona det som särskiljer.” Liv och död växer genom varandra. Elegierna flätar samman ankomst och avsked, klagan och bejakelse i ständigt nya figurationer. Bara så går det ”att läsa ordet ’död’ utan negation”, som det heter i ett brev till en annan av de adelsdamer som Rilke umgicks med.

Hammarströms tolkningar är bra på att fånga dessa figurationer, vars yttersta syfte möjligen är transfigurationen – det vill säga: det osynligas omvälvning av det synliga. Dikterna blir hinnor som fylls och omformas av vind. Vita, väldiga membran besläktade med gomsegel, havsskum, vingar i snön. Bokstavligt talat undersköna. Bokstavligt talat fruktansvärda. ” Här är det utsägbaras tid, här är dess hemort.”

Aris Fioretos

Camilla Hammarström är konstkritiker vid Aftonbladets kultursida. Hon recenseras därför av Aris Fioretos, författare och kritiker i Dagens Nyheter.

FAKTA

POESI

» Duinoelegier

Rainer Maria Rilke

Övers. Camilla Hammarström

Lejd