Alla tiders slyngel

Kristofer Folkhammar
om en roman som lever
rövare utan att straffas

Alexander den store är en av de historiska män som Jeppe Brixvolds använder i sin hyllade fjärde roman "Brott och framgång". Bilden från filmen "Alexander" (2004).
Alexander den store är en av de historiska män som Jeppe Brixvolds använder i sin hyllade fjärde roman "Brott och framgång". Bilden från filmen "Alexander" (2004).
BOKRECENSIONER
Jeppe Brixvold.
Jeppe Brixvold.Foto: HENRIETTE LØVDAL

Mannen i litteraturen som samtidigt super och reser, slyngeln ute på vägarna, bekymrar sig sällan över konsekvenserna av sitt handlande. Sällan tar han ansvar för de relationer han inleder, och han brukar inte heller ha särskilt bra minne. Skyldigheter är för andra, eller ingen alls. Mannen är, eller bör åtminstone vara, enastående fri.

Danske Jeppe Brixvolds roman Brott och framgång börjar med att en kille rest till Paris för att söka upp sin flickvän som lämnat honom. När han på en bar ser sitt porträtt bredvid flickvännens blodiga lägenhet i tv-rutan fortsätter hans resa i panik. Har han dödat henne? Kommer någon att hinna ifatt honom?

Men det är egentligen inte så intressant hur den här romanen börjar. Den där strulige mannen som eventuellt har mördat är i det här sammanhanget framför allt intressant som litterär typ. Brott och framgång vidgar vyerna runt den där slyngelfiguren på ett fascinerande sätt: full fart och dryckesslag på breda vägar och skräniga innerstadsgator, ja, men här innefattas också vildare turer över textuella fält – världshistoria, mytologi, litteratur, filosofi. Resans rum sträcker sig ohämmat och oberäkneligt genom tider och kroppar – där jaget utan omsvep transformeras till skilda gestalter.

Bland andra: Alexander den store. Mytens Orfeus. Och en skogshuggare. Alltså: En superkrigare. En som förklarar skaparkraft med kvinnolik. En som skövlar natur i en kapitalistisk produktionsordning.

Man kan förstå denna brokiga text som ett kringflackande på ödeläggelsens karta, en sorts civilisationskommentar. För jag tänker mig den som alltför öppen för att formulera någon skarpriktad kritik. Ja, det skulle vara mot ett konventionellt berättande i så fall.

Man fastnar lätt i hur man ska välja att förstå en såhär stor och översvallande skapelse till roman. När översättaren Henrik Petersen i sitt fina efterord sammanfattar den danska receptionen av boken, fastnar jag framför allt för ett par läsningar som väljer att förstå jaget och storformen strikt psykologiskt: är den hisnande resan genom tid och rum ett utslag av förträngning? Ett flyende från det inledande mordet? Det är en spännande tolkning. Men kanske behöver man inte ens tala om ett jag som transformeras utan i stället en text som inkluderar? Och ett, med Petersens ord, fenomenologiskt jag, i stället för ett psykologiskt.

Med den läsningen kommer jag att tänka på svenske Mats Kolmisoppis prosaböcker Ryttlarna och Bryssel, där romanformen och de litterära subjekten används som genomsläppliga ramar för att rymma ett flöde av berättande, positioner, poesi och politik. Där, och i Brixvolds roman, är det inte bara romankaraktären som undslipper begripliga konsekvenser av sitt handlande, utan själva berättandet äger rum utan konsekvenslogik. Ett berättande som lever som om det inte hade något förflutet. Som att begå ett brott och inte ta sitt straff.

Brott och framgång är vacker, ryckig och splittrad. Den högerställda texten gör att det läsande ögat utsätts för ett hack för varje ny rad som ska påbörjas. Typografin överrensstämmer med berättandet: allt kan skakas om, allt kan hända i varje ny tagning.

Bland tusen andra saker ägnar sig romanen åt det där oemotståndligt dråpliga som uppstår när man tillskriver monumentala, historiska gestalter avspänt talspråk, enkel psykologi och finurliga reflektioner. ”Vad fan har männen nu hittat på?” frågar sig Alexander den store, och tänker: ”Jag är bara en bricka i min egen strategi”.

Och sina tunga laddningar till trots, är de historiska gestalterna hos Brixvold blott brickor i en svindlande framgång till roman. Vilt använda, utan väntade påföljder.

FAKTA

PROSA

» Brott och framgång

Jeppe Brixvold

Översättning: Henrik Petersen

Modernista

Kristofer Folkhammar