Textens mirakel

EVA STRÖM om Anders Paulruds sista bok

1 av 2 | Foto: Foto: J. H ENGSTRÖM
Anders Paulrud, författare och kulturredaktör på Aftonbladet, avled den 6 januari i år. Han blev 56 år gammal.
BOKRECENSIONER

Det bor en fjäril i Anders Paulruds vackra och smärtsamma bok, en ljusblå fjäril som syns på omslagsbildens datortomografi, som bor i titeln Fjärilen i min hjärna. Fjäril och själ har samma ord på grekiskan, skriver han, psykhe. Och var finns den nu denna vackra varelse som inte längre kan andas med vingarna? Död och upphängd på nålar, svarar han.

Jag öppnar Anders Paulruds bok samma dag jag på nyheterna får dödsbudet. Jag vet att det finns ett annat svar. Fjärilen är boken jag håller i min hand. Texten är fjärilen som fladdrat vidare, till läsarna, till världen. Många har använt fjärilen som metafor, för själens uppståndelse till ny verklighet från Stiernhielm till Jesper Svenbro och Cartarescu. Larven vet intet om fjärilens existensform. Inger Christensen lät i sin diktsamling Fjärilsdalen den femtonde sonetten suveränt lyfta ur sonettkransen, som en textuell uppståndelse. Men hos Anders Paulrud känns inte fjärilen som en metafor. Den ljusblå fjärilen är så konkret avfotograferad, den gång då han räddades till livet från en livshotande hjärntumör. Den andra gången då han fick lungcancer fanns ingen räddning. Det är vad denna fjärilsbok handlar om.

Det finns böcker det inte går att recensera. Det här är en. För även om ovanligt många böcker under hösten, till exempel Carl Henning Wijkmarks lovprisade Stundande natten, handlat om döden så har de ändå varit romaner. Det har gått att skaka av sig deras gastkramning, deras grepp av fiktion. Det har gått att beundra språk och stil. Författarna har kunnat motta recensioner och eventuella invändningar. Den här gången handlar det om en verklighet där språk och stil är så ett med sitt ämne att det känns klåfingrigt att ens lägga märke till dem. Hur mästerligt denna bok är uppbyggd i sin knapphet, i sitt nakna avskalade språk. Och recensionerna kommer författaren inte att få läsa.

Men man måste komma ihåg en sak. Böcker om döden och böcker om döendet handlar alltid om livet, de skrivs alltid av de levande. ” Jag älskar deadlines, jag älskar de svischande ljudet när de flyger förbi” har Douglas Coupland sagt och Anders Paulrud har satt det som motto för sin bok. Javisst, men det finns ju en deadline som det inte går att undkomma.

”Och nu vänder jag neråt till fåglarna i underjorden.” En bild när sexårige Anders sövdes med eter inför en operation. Nu kommer bilden av fåglarna tillbaka. Vita fåglar, snälla fåglar. Ändå finns inga ord som ger mening åt döendet, skriver författaren. Det är en ofattbart vacker och naken bok som Anders Paulrud skrivit med all den värme och precision han är mäktig. Han skriver till och med charmfullt, som när han talar om sig själv som en klädsnobb med fjorton kostymer, märkeskläder, som är alldeles för stora. Och skorna, dessa skor som inte går att ge bort. Alfred Sargent, klassiska eleganta, ingångna. Dessa skor som måste finnas kvar, precis som i Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, som Anders Paulrud citerar. Därför att skor är så personliga. Porträtt av en människa som hos van Gogh. Den döde behöver dem, när han kommer tillbaka. Låt stå, ska det stå på skorna.

Låt stå. Så kan det också stå över den bok som Anders Paulrud har skrivit. Och skriver. För när jag läser detta är det som han skriver det just nu. Då träffas jag av hans text i det ögonblick han skriver den, i den tidsförskjutning som är textens mirakel. Är det här som fjärilen återuppstår? Fjärilen i Andes Paulruds hjärna fladdrar vidare med sin ljusblå låga till nya läsare. Och den påminner om vad litteraturen är när den är som allra bäst: en förmedlare av mänsklig erfarenhet, av liv. Det är litteraturens raison d’être och essensen av Anders Paulruds mästerliga bok.

FAKTA

Prosa

Anders Paulrud

FJÄRILEN I MIN HJÄRNA

Albert Bonniers förlag

Eva Ström