Allt utom det sköna

Alla får vara med. VIKTOR JOHANSSON läser Göran Greiders bok om Dan Andersson

BOKRECENSIONER
Göran Greider.
Foto: Ulla Montan
Göran Greider.

Enligt Martina Lowden, hade Åsa Beckmans essäbok Jag själv ett hus av ljus – 10 kvinnliga poeter lika gärna kunnat heta: Ge mig en postnummerkatalog, en lista över pizzor, vilken text som helst, kära publik, och jag lovar att på några sidor bevisa att dess egentliga tema är mor-dotter-relationer. Jag tänker att Göran Greiders nya genresläkting Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke lika gärna kunde heta: Ge mig en text av Dan Andersson och jag kan koldatera den, gräva fram ett sprawlande bakland, hitta någon gammal vaktmästare som visste hur vindsvåningen såg ut där texten skrevs. Alla får vara med.

Dikten är på gott och ont i läsarens våld. Att Greider – i rollen som kombinerad samhällsdebattör och poet – läser Dan Andersson (1888-1920) – postumt folklig finnmarksförfattare – som en arkeolog läser en jordhög, det är mestadels gott. Den sentida kollegan dammar med stenkoll av viktiga verk ur vår arbetarkanon, såsom Kolarhistorier, Kolvaktarens visor och Omkring tiggarn från Luossa, men penslar också fram ett helt rotsystem av andra fingeravtryck. Man får intrycket att böckerna rent fysiskt skrevs av tidens hand, av politiska strömningar, av Finnmarken och staden, av familjens och vännernas händer, och inte av Dan Andersson.

Myten om det ensamma geniet – konstnären som går in och hämtar paletten ur sin egen eremitsjäl – faller pladask till förmån för samhällsnätet. Den själasjungande dikten får också vara demokratisk och decentraliserad när Greider spinner in själen i denna kör av röster. Ingen sa väl att Lars Mikael Raattamaas avlyssnade tunnelbana var enda vägen till demokratisk dikt?

Sofia Rapp Johansson skrev en diktsamling om Fialiten, ett barn som för att överleva systematiska övergrepp barnramsade sig själv till en fiktiv låtsaskompis: Silverfisken.

I efterhand är det tveksamt om Silverfisken någonsin lanserades som självbiografisk eller bara blev det på väg till Nyhetsmorgon. Rapp Johanssons lek med Mållgan, ett barns sagovärld i en verklig skräckvärld, att inte strippa sina hjärnspöken utan använda dem som snuttefiltar, fick inte riktigt plats bredvid bokens allvar. Allmän sanning tror sig vara mer värd än fantasin.

Greiders bok väcker den hemska tanken: Det enda som kommer bestå av Sofia Rapp Johanssons författarskap är hennes biografi. Är det priset för att skriva nära sanningen? Jag kan önska att Greider vågade offra lite av låt säga sin egen far-son-relation för att ge liv åt Luossastugans stränga pappa Adolf. Visa att Anderssons skönlitteratur fortfarande är just skön. Att den fortfarande funkar. För handlar inte skönlitteratur om att väcka empati i läsaren, i stället för att författaren tvångsmatar färdigfakta? Empati är en fantasi.

Visst är det imponerande vad Greider kan härleda ur Dan Anderssons böcker. Genom ett liv av magasinerade brev lyckas han identifiera karaktärerna ur till exempel David Ramms arv. Men ibland liknar det släktforskning mer än litteraturforskning.

Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke är en spinoff på Greiders antologi med politisk dikt, Bakom TV’n ändrades ljuset. Här är fortsatt pragmatisk poesi åt folket. Den har en medryckande deckardramaturgi där Dan Andersson hela tiden är på väg mot sin för tidiga cyanvätedöd på ett hotell i Klara. Den är en ambitiös pilgrimsfärd genom museer och privatgömmor, bevarade tidningsklipp och actual Dan Andersson-sights. Den syr trasiga romantiska emopoeter hela med tråd från samhällsnätet, från tidevarvets spindelnät.

Den är mycket, och det är bra.

FAKTA

Sakprosa

Göran Greider

DET GÅNGNA ÄR SOM EN DRÖM OCH DET NÄRVARANDE FÖRSTÅR JAG ICKE

En bok om Dan Andersson

Albert Bonniers förlag

Viktor Johansson