Sofis mode har bättre koll

BOKRECENSIONER

Kanske är de svenska modebloggarna det mest amerikanska vi har. Idén att vem som helst, till och med en kvinna, kan bli vad som helst. Innan nätets inbyggda könsneutrala rättvisa (alla får, alla kan) har den drömmen bara kunnat appliceras på män.

Det är en romantisk tanke. Men fast det är den Sofi Fahrman slår mynt av blir det ändå inte den historian som berättas. Om boken bär på någon värdering så är det den modebloggarna tagit sig ifrån: man ska vänta på att bli räddad, försörjd och ihop. Mannen är nyckeln.

Det tar bort lite av samtidskänslan hon är ute efter.

Elsa i boken knyter överhuvudtaget inga nära kvinnliga relationer. Allt handlar om att tiggande flirta med en steward som var ”den sortens man som skulle komma att åldras som ett årgångsvin och bara bli bättre med åren”, käka köttbullar i köket med Stureplansgruppens vd ”den goda fen” och vara charmigt busig med en adlig dude som har olivfärgade hudtoner trots novembermörker.

Och nog är det novembermörker allright. Jag blir mer och mer modfälld allteftersom läsningen fortskrider. Jag blir arg på Aftonbladet att de tvingar mig läsa det här, utan förvarning hamna i den tvångscell den kvinnliga svenska barndomen har att erbjuda, ett litet utrymme tapetserat med Veckorevyn, Sweet Valley High-tvillingar, blont hår och bulimi.

På vissa ställen, skrapar det hårt mot botten, som när Fahrman råkar, till synes helt omedvetet, nämna modets problematiska sidor.

”Ännu fler skriver om att de känner sig för tjocka och att de hatar sina kroppar. Elsa gör alltid sitt bästa för att peppa dem, berätta om sina egna känslor och påminna dem om att vem som helst kan bli vad som helst med mode. Hon uppmuntrar dem att kolla in filmer som Grease – där en skinnjacka och en ordentlig permanent räddar Olivia Newton-Johns liv.”

Men det kan väl finnas en pregnant historia någonstans i det där med. Det är något härligt lesbiskt över modebloggvärlden. Den är för tråkig för att riktigt orka ha koll på, men om man väl tittar in är det bara som en härlig fantasi där tjejer är besatta av andra tjejer, deras ben, axlar, till och med vad de har på sig. En dekadens som är svår att hitta motstycke till. Man bara stirrar på ett par trasiga shorts och några pumps, om och om igen. Dag efter dag. En eskapistisk l’art pour l’art-take på livet.

Men inte heller det är det Sofi Fahrman berättar om när hon rear ut Peeping Tom-klientelet.

För första gången tänker jag att det kanske finns en funktion med det där manifestet. Känslan som består av språket är att det är fattigt. Det är synd. För är det någon vilja den här romanen har är det att vara rik. Som ett tvångssyndrom eller bön rabblas märken och prissummor, Djursholm, krognotor, ”knivsöder”, adlighetskalendrar och Svenskt Tenn-varor.

Elsas mode försöker vara lättsinnig, det kan jag uppskatta den för. Den har ett driv, man läser vidare och man blir inte sämre underhållen än av en random hollywoodrulle. Sexscenerna är bra beskrivna. Livsruset likaså. Att vara ung. Och jag håller med både Elsa och Sofi – det finns något fantastiskt med mode. Men om jag ska kravlöst slänga mig på soffan för att kolla trender föredrar jag Sofis mode, framför Elsas. Där finns bra tips, mer bilder och mindre värderingar.

Eftersom Sofi Fahrman är medarbetare i Aftonbladet gästrecenseras boken av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, frilansjournalist.

FAKTA

PROSA

»?Elsas mode

Sofi Fahrman

Norstedts

Caroline Ringskog Ferrada-Noli