Sex, spöken och sekter

Haruki Murakami (född 1949), japansk författare.
Foto: Foto: AP
Haruki Murakami (född 1949), japansk författare.
BOKRECENSIONER

Sex med unga flickor, kvinnor som mördar, litterära bedrägerier och mystiska sekter är de mest framträdande teman som vi möter i Haruki Murakamis 850 sidor långa roman med den märkliga titeln 1Q84. Ljudet för siffran 9 och bokstaven Q är närmast identiskt på japanska, således utläses titeln 1984, och visst spökar George Orwells roman någonstans i bakgrunden.

Det är dock långt i från det enda som spökar. Till en början är allt normalt, även om den ena av huvudpersonerna, Aomame, noterar en del egendomligheter redan i första kapitlets taxifärd. Normalt är kanske inte helt rätt ord, eftersom Aomame strax visar sig vara en ung kvinna som dödar män som utnyttjat småflickor, en verksamhet som hon har moraliskt och ekonomiskt stöd för från en äldre, rik dam.

Vartannat kapitel skildrar Aomames liv och dåd, vartannat handlar om Tengo, en ung man med författarambitioner som försörjer sig genom att undervisa i matematik och utföra lite redaktionellt arbete för en tidskrift. En dag får Tengo ett manuskript i sin hand, skrivet av en sjuttonåring flicka som har en historia att berätta, men saknar den språkliga säkerhet som krävs. Tengo övertalas av en redaktör att putsa texten och hans möte med Fukaeri, den unga författarinnan, lägger ett slags sago-, eller fantasydimension till romanen. Murakami har i sitt tidigare författarskap gärna låtit realismen läcka över i det legendartade eller lätt fantastiska, som i Fågeln som vrider upp världen.
 

Relativt tidigt blir det klart att Tengos och Aomames historier tangerar varandra, redan som barn var de flyktigt bekanta, och dessutom finns det trådar till Fukaeri berättelse, Luftpuppan. Det är här någonstans som Orwells 1984 ekar. Hennes historia, som vi bara glimtvis får ana, avslöjar ett slags dolda maktstrukturer, dels den religiösa sekt som har haft konfrontationer med polisen, dels little people, som tycks kunna väva ett slags kopior av individer. Mystiskt är det, möjligen avtäcker tredje delen det som hittills är dolt.

Hur än den tredje delen ser ut, så är de båda första delarna elegant komponerade. Ett slags kontrapunkt som ljuder vackert även om man i förväg kan räkna ut vilka toner som ska följa. Språket, i alla fall i Vibeke Emonds översättning, är lätt och klart med en stillsam humor och en del mycket drastiska metaforer (”Rösterna från människorna som satt och pratade med varandra i sofforna ekade ihåligt, likt suckar från varelser som fick sina inälvor utdragna”.)
 

Vad som är svårast att försöka definiera är vad som är japanskt eller ojapanskt i romanen. Murakami är influerad av bland annat amerikansk realism och referenserna till västerländsk kultur är många. Jag kan föreställa mig att personporträtten är något som tilltalar den inhemska publiken. Aomame, Tengo och de andra är inte precis den medialt förmedlade, hårt arbetande, plikttrogne, mer eller mindre kuvade japanske medborgaren. I stället befinner de sig i samhällets utkant, storstadsbohemer som av olika skäl format sina värderingar och liv utanför den påbjudna ideologin. De är ett slags antihjältar, riddare som inte gör

mycket  väsen  av sig i en stillsam, men livsnödvändig kamp för ett anständigt liv i en värld som håller på att förlora sin mänsklighet.

FAKTA

PROSA

» 1Q84 (del 1-2)

Haruki Murakami

Övers. Vibeke Emond

Norstedts