Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Bonde söker mening

Tomas Bannerhed, debutant.   Tomas Bannerhed, debutant.

Den plågade landsbygden. Inte den pregnanta men stolta fattigdomen i de avfolkade skogsrikena, Västerbotten eller de inre delarna av Jämtland, utan halvledan söderöver, där småbruken ända in på sjuttiotalet överlevde och gick i arv från far till son. I Tomas Bannerheds roman Korparna – Weylers allra första prosadebut – spelar den huvudrollen, ända ifrån våtmarkernas sumphönor och in i stugkökets fotsvettsångande värme.

Den som någon gång känt sig anfäktad av gröna vågennostalgi blir direkt botad. Bannerheds Småland är inget Astrid Lindgren-land befolkat av linhåriga, blåbärsplockande småflickor eller käcka pingstpastorer med egen rörelse i villagaraget. Här småsvälter man och släpar dag och natt för att få det att gå ihop. Har man mjölkdjur får man sätta klockan på ringning före fem varje morgon och semester är omöjligt att administrera om man inte tingar extrahjälp, och det gör man inte med mindre än att man får skämmas inför grannarna.

Inte ens efter höbärgningen unnar sig fadern, som är bokens egentliga huvudperson, att åka i väg till sjön för ett dopp. Han sätter sig som vanligt i köket och präntar meningslösheter i det svarta vaxdukshäftet. För tabeller över alla de livets uträkningar som inte går ihop.


Bokens andra
huvudperson, pojken Klas, är fågelskådare och dagdrömmare. Han kämpar förtvivlat för att undkomma det finmaskiga nät av krav och förhoppningar som fadern spinner omkring honom. Fadern är en mycket olycklig människa, kanske galen, så mycket har Klas förstått. Släktgården med dess alltför magra åkrar har blivit ett ok som håller honom nere. Varför vill fadern då till varje pris att Klas ska ta över? Han förstår det inte – vad han däremot begriper är att det är fara å färde. På nätterna ligger han och vakar och lyssnar, tills han faller i orolig sömn och drömmer om brunråttor med stämjärnständer som äter upp hans hjärna.


Korparna är en
berättelse som i maklig takt förflyttar sig längs väl upptrampade stigar. Den är alldeles i början så pratig och illa redigerad att man vill lägga den i från sig. Det dialektala, hos Sara Lidman eller Torgny Lindgren helt avgörande för att skapa lyrisk distans, känns här bara klumpigt och affekterat – och jag tror inte bara det beror på småländskan. Ändå är Bannerheds debut på många sätt fascinerande och klargörande. Det finns ett svart sug i texten som får mig att tänka på just en sådan där småländsk skogstjärn, och där finns en sorgsenhet som är så bottenlös att jag måste stanna kvar i den.

Att leva nära en person som lider av vad läkarna kallar för djup melankoli är att lära känna döden ur alla tänkbara aspekter. Men faderns melankoli är också en tyst revolt mot en påtvingad ordning, den oduglighetsförklarades uppror  mot effektivitetshetsen i ett nytt Sverige. In på bara huden låter Bannerhed oss uppleva smärtan i att tro sig dömd till undergång.

Ulrika Kärnborg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet