När allting rämnar finns bara begäret

BOKRECENSIONER
Sophia Wolf Lösnitz debuterar med ”Stockholm rosé”.
Sophia Wolf Lösnitz debuterar med ”Stockholm rosé”.

Jag är osäker på om det rör sig om kaxigt dödsförakt eller desperat pr-torka när en chicklitroman och Stureplansskröna lanseras som en ny genre. Sophia Wolf Lösnitzs överdesignade debut Stockholm rosé – för säkerhets skull heter genren och romanen samma sak – utspelar sig på en liten yta vars beteenden, ritualer och tabun är så medialt skärskådade och här uppskruvade till en så krampaktig ironisk nivå, att det snarare än nystart måste röra sig om en genre i dödsryckningar.

Ramhandlingen är som följer: Desdemona ”Destiny” Ohlsson har blivit lämnad av sambon Ludwig på deras förlovningsfest och nu har hon hamnat i en helvetisk 26-årskris. När det visar sig att Ludwig dragit till Dubai med dykarinstruktören Bambi står väninnorna Daphne, Tessan och Tessans lillasyster redo med fartiga handlingsplaner som tröst.
 

Utsvävningarna med efterföljande bakfyllor påminner om att tvingas in i en svindyr möhippa för någon perifer människa, där man tillsammans med ännu mer perifera människor vandrar från en intimiserande aktivitet till en annan – utan att någonsin lära känna varandra – och detta bara för att alla har ett slags kön. Vilket förstås är både möhippans och chicklittens tuffa villkor. Vi förstorar brösten, bleker tänderna och fönar håret. Vi knaprar piller, drar linor och sveper drinkar. Vi ligger med hanar för det är vi fan värda.
 

Denna bok visar alla tecken på episkt sönderfall: berättarröstens spydiga självmedvetenhet, den moraliska förvirringen som mynnar ut i cynism, det tvångsmässiga namngivandet av platser och döda ting. När allting rämnar träder begäret fram i hela sin deformerade prakt. Det hade varit ett läckrare pr-trick om man hade marknadsfört Stockholm rosé som Den sista chicklitromanen.
 

Emellanåt frustar jag förtjust: ”Vill man vara fin får man lida Angelina Jolie.” Eller: ”Om det är insidan som räknas är jag körd och ja, du med Destiny.” Eller: ”Hennes röst är rostigare än gångjärnen på en gammal våffeltång från 80-talet.”

Apropå 80-talet: Lösnitz bjuder på fyrahundra sidor

som mer än något annat påminner om 90-talets stinkande bakfylla. Det är den här bokens främsta kvalitet.

FAKTA

PROSA

» Stockholm rosé

Sophia Wolf Lösnitz

Albert Bonniers förlag

Viktoria Jäderling