Terapeut på heligt uppdrag

Anita Goldman (född 1953) är författare och journalist. Hon skrev under flera år kolumner i Aftonbladet.
Foto: Foto: SCANPIX
Anita Goldman (född 1953) är författare och journalist. Hon skrev under flera år kolumner i Aftonbladet.
BOKRECENSIONER

När Katja Kischs man lämnar henne för en yngre kvinna tappar hon fotfästet i tillvaron. Den feministiska tv-krönikören med skarp tunga, duktig kapabel och kontrollerad, bara gråter. ”För du har aldrig älskat mig Katja, jag tror faktiskt att du inte vet hur man gör” sa han när han gick.

Kärlekskursen är en roman om kärlek. Som erotisk passion, men också som något större. Man kan säga att den är en gestaltning i romanform av den andliga livshållning som författaren och kulturdebattören Anita Goldman utvecklat i böcker som Guds älskarinnor (2005) och Ljusbärarna (2008).

Här berättas om Katjas relation till den terapeut hon söker upp, och omedelbart blir förälskad i, efter skilsmässan. S är professionell själasörjare, psykolog och andlig ledsagare i ett. Guide till den förbehållslösa kärlek den duktiga prestationsinriktade Katja fått för lite av. Han är karismatisk och okonventionell, ser det som sitt heliga uppdrag att öppna hennes hårda och defensiva hjärta så att hon kan känna vad hon känner utan skam. ”Förundrad, överrumplad, intagen, bergtagen” låter hon det ske. Och blir alltmer besatt av kärlek till Gud, i terapeutens gestalt. Hon mejlar nästan varje dag, kommer med inviter, krav och svartsjuka.

S avvisar länge Katja, men kan inte stå emot hennes charm. De inleder en sexuell relation; i smyg, på hotell, i lånade sommarstugor. Han lär henne älska skamlöst även på det sättet. Dock bara som yrkesman.

Katjas skam och förkrosselse före kärleksterapin är inget mot den efter. Men S har lyckats med sin kur, och lett henne till Gud.

Det står ingenstans att Kärlekskursen skulle vara en självbiografisk berättelse, men romanjaget Katja påminner onekligen om verklighetens Anita Goldman, kulturjournalist och under flera år på kolumnist på Aftonbladet. I förordet till Guds älskarinnor nämner Goldman också en kärleksfull terapeut under vars guidning hon ”hittade tillbaka till sin förlorade själ och upptäckte att hon hade en annan tillhörighet, av ett mer tidlöst slag, som hon varit omsluten av och delaktig i från början”.

Romanen skildrar kärlekshistorien som en mystisk omvändelse, en omstörtande och jublande upplevelse även om den var smärtsam. Katja är tacksam över katalysatorn S. Själv finner jag den här sammanblandningen av Gud och man rätt så djävulsk. Men det gör jag ju för att Goldman lägger in en humoristisk och svärtad udd i det brösttonade allvaret. Och för att hon leder mig fram till att bevittna också det förfärliga: terapeutens gränslöshet, hans missbruk av sin andliga makt. En Rasputin mer än en Furst Mysjkin.

Kärlekskursen är full av laddade (men för hur många helt tomma?) begrepp ur den mystiska traditionen, som hängiven överlåtelse, ljuvlig passivitet överlämnande, sötma, avkläda sig, böja sig, ödmjukhet, tjänande. De orden är ju så nära till att också betyda övergrepp, jagutplåning, utnyttjande, förnedring, svaghet, underkastelse. En intressant dubbelhet, men Goldman ”könar” den alltför snabbt. Längtan efter att tjäna och förmågan att älska hängivet skrivs som: ”En åder som gick genom historien, genom kvinnoliven, en kvinnoådra”.

Goldman skriver tyvärr motståndslöst mångordigt. Ofta en aning formelartat och med en tendens till irriterande vi-påståenden, särskilt om kvinnor och deras förmenta större

hemmahörighet i köket och köttet. Om hon valt ett mer otroget, ovetande språk som fångade känslor och händelser utan tolkande kommentarer hade den kunnat bli fantastisk. Vilken historia! Paradoxal. Skandalös?

FAKTA

PROSA

» Kärlekskursen

Anita Goldman

Natur&Kultur

Pia Bergström