Undergången

Ulrika Stahre läser en prisbelönt roman om DDR

BOKRECENSIONER
Uwe Telkamp fick Deutscher Buchpreis 2008.
Foto: Foto: B FRIEDRICH
Uwe Telkamp fick Deutscher Buchpreis 2008.

Ett bostadsområde som kallas Tornet, i Dresden, tidigt åttiotal. DDR-systemet är levande, rent av kraftfullt. Alldeles i början av Uwe Tellkamps imponerande och hyllade roman Tornet beskrivs, lätt impressionistiskt, en fest. Människor surrar, äter, håller tal. Kritiska antydningar, självsäkra regimvänliga uttalanden, en stämning av ansträngt gemyt. Någon är lite för frispråkig, en annan förmanar.

I slutet av den närapå tusensidiga stilsäkra och stilblandade romanen – med inslag av medvetandeström, satir, hyperrealism, drömska sekvenser, monologer – får festen sin motpart. Det är valborgsmässoafton 1989, en karnevalesk maskeradfest stundar. Dissidenterna får plötsligt rum, alla tycks förenade i en märklig revolutionär stämning. Traumatiska minnen från andra världskriget möter inomlitterärt Goethes Faust och summerar elegant en roman som är så sprungen ur den tyska kulturen att många av dess lager är svåra att nå för den som liksom jag har diverse luckor i den tyska läsningen.

Men det hindrar inte att Tornet är en fantastisk skildring av en samtidshistorisk epok, DDR:s långsamma fall. Troligen har den också många självbiografiska drag, författaren – född 1968 och uppvuxen i de kvarter han skildrar, utbildad läkare och med genomgången treårig militärtjänst – är relativt lik en av huvudkaraktärerna, Christian Hoffman – den streberlike unge student som inte lär sig hålla mun förrän han hamnat på militärfängelse i de ensligare delarna av östra DDR.

Tellkamps iakttagelseförmåga, eller snarare hans sinne för detaljer, ger Tornet en nästan plågsam känsla av autenticitet. Man känner brunkolsdoften, föreställer sig lätt mörkret, hur paniken känns när ett sjukhus tappar strömförsörjningen eller hur skillnaden mellan grått och brunt kan bli ett tankeexperiment, en lätt bitter lek med ord. Det är en märklig känsla att läsa en så miljösäker skildring från ett ändå så pass nyss svunnet åttiotal. Den historiska avlägsenheten är större än det tjugotal år som gått.

Ett flertal gånger återvänder Tellkamp till undertitelns drunkningsmetafor. Hela staden Dresden blir omväxlande ett Atlantis, omväxlande en organism, ett djur eller rent av en mänsklig varelse som tappar kontrollen och sjunker. Under Christians tid som militär inträffar en katastrof som också den har med vatten och död att göra, en konkret parallellhändelse till den stora drunkningsdöd som staden och DDR står inför. Eller om det är den kulturvurm Tornets invånare ägnar sig åt som hotas av drunkning.

Det lyssnas på musik och diskuteras litteratur och filosofi. Finstämda själar med insikter: anakronismer i en anakronistisk tid måhända, men det är frestande att leka med tanken att dessa människor hade spjärnat emot också i ett samtida Europa – bestsellerism, vinstmaximering, tabloidisering och fördumning hade knäckt dessa välsnidade romanfigurer. Den bättre socialism som människor började slåss för 1989 förverkligades aldrig. I stället åts DDR upp av BRD.

Satiren lever upp när julgranar ska tjuvhuggas, när tjänster och gentjänster planeras i det dagliga trixande som alla Tornets invånare tvingas till, inklusive de rent språkliga manövrar som är nödvändiga för överlevnaden. Bostadsområdet Tornet blir sakta en plats som rymmer ett åsiktsmässigt tvärsnitt. Närmare och närmare kommer de partitrogna, de privilegierade. Och de som visar sig vilja ge upp och fly.

Det är, med få undantag, männen som kommer nära i denna kollektivroman. Rättare sagt tre män, förutom Christian även hans far läkaren Richard Hoffmann och morbrodern, zoologen Meno Rohde. De är förbundna genom släktskapet förstås men också i ett främlingskap inför kvinnor. Vilket alltså gör att romanen haltar in i ett spår där Kvinnan blir Mystiken. Inte förrän i slutet visar sig den kvinnliga handlingskraften, kontra den manliga melankolin, förlamningen, existentiella krisen.

Richard Hoffmann är handkirurg och den som kommer nära detta med händer: ”En bit kropp, själv kropp, hjälper till att iscensätta; vältalig oansenlig sanning.” Ett flertal gånger återkommer också de skadade händerna, de oskadliggjorda. En nästan övertydlig symbol för handlingsförlamningen som utmärker de tänkande, samtalande och grubblande människorna. Tornets invånare åstadkommer inte så mycket. Men de utgör en liten, diskret, motkraft. Finkulturens motkraft.

FAKTA

PROSA

» Tornet. En historia från ett sjunket land

Uwe Tellkamp

Övers. Aimée Delblanc

Albert Bonniers Förlag

Ulrika Stahre