Västmanlands Man Hunter

Gunder Andersson läser historien om Sigvard Thuneman och en av Sveriges värsta förbrytarligor

Här hittades kroppen efter Sven Eriksson, Salaligans första offer.
Här hittades kroppen efter Sven Eriksson, Salaligans första offer.
BOKRECENSIONER
Anders Sundelin.
Foto: Foto: NINA GRAHN
Anders Sundelin.

Det började med ett obegripligt mord. I november 1930 hittades taxichauffören Sven Eriksson skjuten i en bäck fem kilometer väster om Sala. De två skotten var dock inte dödande, han hade drunknat.

Det var inte rånmord, han hade plånboken kvar med alla pengar. Veterligt hade han inga fiender, han var en helt vanlig familjefar. Polisen stod frågande, och det var inte konstigt. Ibland kan den beskyllas för fantasilöshet – och det kom det att finnas skäl till senare – men just då, hösten 1930, var deras förbryllade hållning begriplig.

Man kunde ju knappast ana vilka sjuka tankar som fanns i huvudet på ett 22-årigt klädesaffärsbiträde i Sala.

Sigvard Thurneman alltså, då ännu Nilsson (namnet Thurneman tog han två år senare, ett anagram skapat utifrån boktiteln Man Hunter). Ledare för det som kom att gå till brottshistorien som Salaligan, med fem mord på sitt samvete.

Anders Sundelin berättar i Den Magiska Cirkeln denna makabra historia i kronologisk ordning, i motsats till brodern Arne Sundelin, som i den i fjol utkomna Fallet Thurneman har en lösare, mer litterär komposition, mera med inriktning på psykfallet Thurneman och med rikliga utdrag ur läkarjournaler, brev och annat.

Vändpunkten i den unge Sigvards liv kom då han 1924, femton år gammal, på en marknad i Sala träffade en dansk, den mystiske magikern doktor Andersen (som aldrig kunnat lokaliseras) och som introducerat honom i en österländsk tankevärld, inkluderande yoga, tankeöverföring och hypnos.

Denna idévärld fascinerade den unge, späde, Sigvard, därtill förmodat homosexuell. Han börjar experimentera med hypnos på några jämnåriga kamrater, inhalerar bolmört och annat, allt i syfte att uppnå ett stadium där själen skulle frigöras från all mänsklig medkänsla, enligt Thurneman bara dravel som kristendomen bidragit med.

Mordet på taxichaufför Eriksson var helt enkelt ett experiment i känslokyla, att kunna mörda utan motiv och utan att känna ånger efteråt.

Vid det laget hade han skapat Den Magiska Cirkeln, dit bara betrodda släpptes in, och i vars omsorgsfullt utformade statuter det stadgades brutal vedergällning mot dem som ville gå ur eller skvallrade.

Sigvard Thurneman var en utpräglad mytoman som kunde berätta de mest häpnadsväckande saker när det passade hans syften. Som rationellt sinnad person kan jag inte annat än häpna över allt detta fantasifulla hokuspokus. Hur kunde hans kompisar, alla med rätt vanliga yrken (en var elektriker) i den mån de inte var arbetslösa gå på det?

Jag tvivlar starkt på att de förstod ens hälften av allt Thurneman svamlade om. Det som drev dem var löftet om “stora pengar” som skulle utbetalas via en hemlig organisation i Stockholm. Dessa kom aldrig, givetvis. I stället ändrades fokus, från att mörda för att bevisa sin känslokyla till att mörda för att få ihop pengar. De fyra sista morden har, för att uttrycka det krasst, en mindre filosofisk prägel.

Det var ju depression, rätt svåra tider. Två av gängmedlemmarna drevs in på brottets bana av en så banal sak som drömmen om att skaffa en egen verkstad.

De var unga, rätt jagsvaga män som närmast motståndslöst lät sig manipuleras, inte helt ovanligt i brottsliga sammanhang.

För Thurneman var det en annan sak. Oavsett det ekonomiska incitamentet som tillkommit finns en skillnad om man till exempel jämför med de två mördarna i Truman Capotes In Cold Blood: deras mord skedde mera av en slump, för Thurneman fanns hela tiden olika former av indiskt tankegods i botten. Mordet som ett bevis för att man befriat sig från all kristen barlast.

Under polisförhören talar han om morden på schaktmästaren och hans hushållerska i Sörbo som “de vackraste”, förstärkt som hela scenen var av ett romantiskt månsken. ”Mord ska helst ske under romantiska betingelser.” Någon ånger kände han inte.

Det skulle komma att ske ytterligare två mord innan bubblan brast: när man gasade ihjäl den åldrade Matilda Blomqvist i Västerfärnebo för att sedan bränna ned huset, och när man sköt bankbudet Elon Petersson vid Strå kalkbruk. De morden hade kunnat undvikas om polisen tagit det anonyma tips man fick i början av 1934 på allvar. Det gjorde man inte, trots att Thurneman i samma veva skaffat en uppseendeväckande dyr bil. På polisens fråga var han fått pengar i från hänvisade han till sin verksamhet som homeopat. Någon närmare koll gjordes aldrig, kanske för att Thurneman kom från en ansedd borgerlig familj. Här finns skäl att tala om polisens fantasilöshet.

Sigvard Thurneman har beskrivits som en känslokall vettvilling och en gåta. När jag läser Anders Sundelins bok tycker jag mig ändå kunna se en bakgrund till detta iskalla människoförakt: ett internaliserat fadersuppror. Han avskydde sin far, den ofta berusade klädeshandlaren som förhindrat honom att läsa vidare på en teknisk skola (”du behövs i affären”) och även (antyds det) misshandlat honom. Samtidigt är det märkligt att han fick hålla på med alla sina experiment i källaren och sitt bolmörtsrökande utan att någon i familjen reagerade.

Den Magiska Cirkeln är en fascinerande bok om ett av Sveriges mest omskrivna kriminalfall. Men läs också gärna brodern Arne Sundelins Fallet Thurneman, de kompletterar varann.

FAKTA

SAKPROSA

» Den magiska cirkeln – Hela historien om Salaligan

Anders Sundelin

Leopard förlag

Gunder Andersson