Ett lärt länkande

BOKRECENSIONER
Gunnar D Hansson.
Gunnar D Hansson.

Jag blir överraskad när jag märker att Gunnar D Hanssons essäcollage Var slutar texten? handlar om konstnärlig forskning. Först förvånad, sedan glatt överraskad, men till sist besviken över hur lite som förändrades.

Skrivarskolor är i dag är en självklar del av litteraturen, men det är inte konstnärlig forskning. Konsten och musiken har sedan länge haft etablerade grundutbildningar. Och forskningssteget är en ambition att göra dem längre och mer djuplodande, mer grundläggande. Inom litteraturen är grundutbildningen bara något decennium gammal och forskningen helt ny.

Fortfarande på 90-talet var diskussionen om huruvida det var möjligt att utbilda någon till författare aggressiv. Ofta lät kritiken som vilken högerargumentation mot långtidsarbetslöshet som helst: Flum som ledde till bidragsberoende.

De diskussionerna är nästan borta, men vi är fortfarande djupt nedsänkta i den romantiska konstnärssyn som är aggressionens grund. Den heliga inspirationen; den allseende storslagna historieberättaren; den vise mystiske poeten som förmår att ge blinda synen åter. Författaren som konstnär ska ju skriva mellan raderna, så hur torftig är inte en utbildning som i stället fokuserar på raderna?

Var slutar texten? är rolig och lärd och uppslagsrik – även om författaren ibland förlorar mig i sitt lätt göteborgsvitsiga tonfall.

Gunnar D Hansson tittar på litteraturen som ett ämne, som ett sätt att undersöka världen där form och innehåll flätas ihop. Han länkar samman diskussionen om litterär konstnärlig forskning med essäns tradition. Det är en vacker och fruktbar koppling. Är inte all litteratur en undersökning av världen och texten, ett sökande i det mörka pappret?

Men det är konstigt att han inte någonstans diskuterar frågan om institutionen. Skola och forskning är att lära sig saker genom att pröva och experimentera, men de är också platser. Och inte minst här har ju skrivarskolorna, på alla nivåer upp till Göteborgs universitets litterära gestaltning, tillfört litteraturen en ny tråd. Gruppen. Insikten att författaren aldrig är ensam.

Om det går att tänka sig en målare som målar ur intet eller en musiker som blott spelar för ekot så är författaren fullständigt invävd i vår mest kollektiva artefakt: språket.

Kan litteraturen själv skapa sammanhang eller är den beroende av staten och det offentliga nöjeslivet? Det är frågor som skulle ha tagit samtalet om text som forskning och experiment ett steg vidare. Risken finns att blott ännu en titel tillförs geniets visitkort: essäist. Och att vi fortfarande skräms av att tänka det enkla faktum att all litteratur är samarbete.

FAKTA

SAKPROSA

» Var slutar texten? Tre essäer, ett brev, sex nedslag i 1800-talet

Gunnar D Hansson

Autor. Litterär gestaltnings skriftserie N:o 10.

Lars Mikael Raattamaa