Fångar i den nyliberala drömfabriken

Föreställ er ett antal unga människor som alla har filmkameror, internet, storslagna drömmar och såriga själar. Föreställ er att de här ungdomarna, som längtar efter liv och medial bekräftelse, stöter emot en nyliberal arbetslinje. En flummigt coachande Svenskt Näringslivs-linje, som kräver att ungdomarna genast slutar drömma sina fåniga drömmar för att i stället sälja sig till lägstbjudande arbetsgivare. I detta samtida svenska landskap utspelar sig Viktor Johanssons fjärde bok Wrestlarna.

I romanen möter vi cineasterna, skejtarna, webcamflickorna och videobloggaren. De existerar, i bemärkelsen finns, genom att ständigt filma sina unga och utsatta liv. I filmerna skapas deras subkulturer, världar och hopp; där lever de sina liv. Men den konsumistiska och nyliberala samhällsordning som skapar ungdomarnas drömhorisonter, måste alltså samtidigt korrigera dem. Drömmarna om kändisskap, sponsring och gratisprodukter, ska ersättas med det riktiga livets lågavlönade grovjobb. Det vill säga sådana jobb som återstår för samhällets outbildade arbetskraft.

Wrestlarna beledsagas av en starkt vibrerande och apokalyptisk stämning. Som soundtrack skulle den kunna ha Eurythmics Sweet Dreams: ”Some of them want to use you / Some of them want to get used by you / Some of them want to abuse you / Some of them want to be abused”.

För människorna utnyttjar och utnyttjas. De lever instängda i rum framför flimrande skärmar och registrerande kameraögon. När videobloggaren Millan ger sig ut i naturen är det antingen för att bokstavligen sminka den – löven och träden får läppstift, puder, ögonskugga och rouge – eller för att erbjuda sig själv som knulldocka till några av de killar som trakasserar henne på bloggen. Romanens pojkmän och flickkvinnor omvärvs alla av våld, utsätts alla för övervakning och kontroll.

Skejtarna Lukas och Rikard kan inte närma sig varandra

på annat sätt än som frustande Brokeback Mountain-killar; klösandes, rispandes, spottandes och brottandes. Och webcamflickorna Alisia och Ida förmår endast kanalisera sin förälskelse i varandra om det sker inför anonyma tittares ögon och stön.

Endast som overklig, uppklådd och förnedrad blir människan verklighetstrogen. Romanens unga hjältar har alla wrestlarhjärtan som slår och pulserar blod inuti ett våldsamt skådespel.

Ungdoms- och subkulturstemat i romanen får mig att tänka på Mats Kolmisoppis Jag menar nu (2001) och Gertrud Hellbrands Vinthunden (2004) och Scenario X (2008). Kanske också för att dessa böcker, precis som Wrestlarna, gestaltar verklighetens gränser och fiktionens våld. Men stilistiskt är Johansson mest befryndad med Mare Kandre; de har båda en poetisk och luftig prosa – ja, liksom tät och lätt på samma gång. Och en sorts hastighet i sången. Akvarelliska språk.

Boken gestaltar på ett mycket sammansatt vis hur ett samhälle som går runt på att kränga drömmar samtidigt kan byggas upp av en logik som förintar alla förväntanshorisonter. Ja, slaktar all skör drömväv som nerlagts i barnen: ”Det vilar en avgrund mellan barnens ofantliga potential och de samhällsroller de nu ska skränkas in i”.

För du kan bara sälja dig själv om du säljer det folk vill ha. Du blir bara köpt om du känns igen. Du känns igen på att du är så speciell. Ditt varumärke är speciellt. Den vara du är ska bränna på allas läppar som ett öppet sår.