Uppslukad av ett hus

”Hungerhuset” är illustrerat av Loka Kanarp.
”Hungerhuset” är illustrerat av Loka Kanarp.
BOKRECENSIONER

För att en spökhistorias hjältar ska våga lämna det trygga, mänskliga och närma sig det skrämmande krävs alltid ett visst mått av alienation. I Loka Kanarps och Carl Michael Edenborgs Hungerhuset bor den i två svarthåriga systrar, nyinflyttade hos sina fosterföräldrar i ett välbärgat villaområde. Fredrike är barn och Elsa är tonåring, den av dem som riktigt minns de biologiska föräldrarna. Under en pågående trädgårdsfest flyr de från vuxenhordens roséskrål till ett ödehus i skogen.

Huset är ”inte den sortens hus som man bor i” och redan från första sidan är det just den spöklika byggnaden som är subjekt, beskriver sig själv och sina motiv. Hur det mäter sin tid inte i dagar och år utan i hunger: ”Jag blir allt tommare. Min hunger blir allt starkare. Hungern stör drömmarna. // Jag älskar att drömma. Jag måste äta. Jag vill att min tomhet ska bli smekt.”

Lars Noréns dagbok! tänker jag först, men den här monologen fångar mig inte på samma sätt. Den är alltför ivrig att redogöra, grotta in sig i sin monstruösa självgodhet. I stället är det mänskliga så mycket mer medryckande: hur syskonen småspringer genom den myllrande skogen – rör sig ömsom irriterat, ömsom ängsligt och innerligt bevakande varann. Små shortsben som först fryser i husets obebodda kyla, för att sen försvinna ner i trägolvets brakande svarta hål (ja, huset saknar källare) till en vag annanvärld, som aldrig ritas men beskrivs – som stor och mörk, fri.

Kanarps bildspråk har stiliserats sedan Pärlor och Patroner – 60 historiska kvinnoporträtt och debuten Till mina vänner och ovänner. Ansiktenas tuschade linjer är både följsamt eleganta och fulla av viljor, integritet. Varje näsa har en egen riktning och det är ögonparens uttryck snarare än dialogen som skapar spänning. Allt medan svarta fält i frisyrer och oupplysta vrår spelar mot en uppsjö nyanser av aprikosaktigt laxfärgade ytor. Som om hudfärgen läckt ut ur människorna och beblandat sig med golv, gräsmattor, skogen. Eller tingen liksom obemärkt försökt att uppgå i människokroppen.

Det är en något tunn men bildmässigt spänstig historia. Och en spöklik allegori över minne och försoning, om man vill. Som med fördel kunde ha struntat i att formulera sin hunger, till förmån för sitt slukhål. Bonuspoäng för den skräckslagna barnblicken i dörrglipan när storasystern uppmanar henne att se hur de medelålders fosterföräldrarna ligger med varandra. ”Titta noga nu. Ser du hur äckliga de är?” Det är inte alltid självklart vilken som är svartast, avgrundsvärlden eller den verkliga.

Ida Säll

Carl-Michael Edenborg är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Boken recenseras därför av Ida Säll, kritiker i Svenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad.

FAKTA

SERIEROMAN

» Hungerhuset

Loka Kanarp och

Carl-Michael Edenborg

Kolik förlag