Brevväxling med stil

1 av 2
Taube.
BOKRECENSIONER

Evert Taube är en okänd författare. Han fastnade i den folkliga kärlekens järngrepp. Från 50-talet försökte han bryta upp från världshaven och Roslagen mot de gamla Medelhavskulturerna, men få följde med.

Det tycks svårt att förlåta populärkulturen när den skaffar sig bildning och tidsdjup. Mycket lättare då att fördra poeter som är passionerat intresserade av fotboll.

En förstod i alla fall. Gunnar Ekelöf och Evert Taube utvecklade en varm vänskap från 1954 och framåt, och den finns dokumenterad i en svit nöjsamma och eleganta brev som nu ges ut av Gunnar Ekelöf-sällskapet i en enkel och vacker bok med titeln Gunnar Ekelöf och Evert Taube. En brevbetraktelse. Bo Alström och Astrid Linder har redigerat. Klotter och teckningar finns med. Texten skulle dock behövt lite mer förklaringar.

Med god vilja samt ordböcker och uppslagsverk till hands får läsaren några roliga timmar tillsammans med två muntra och eleganta herrar. Taube är förstås den yvigaste, vad annat vore möjligt? Kostymen är för stor, men den fladdrar vackert. Alltså: mera stil och hållning än substans.

Evert Taube skriver den 9 mars 1955 efter att Ekelöf berättat om hur han bröt benet på en aningen för blöt tillställning i Toscana hos en militär från andra världskrigets dagar: ”Styrkan i detta sätt att berätta är att människan står i kaos och inte inom en ram av konventioner och trivial historik, står, som hos min vän Boccaccio, mitt i pesten och talar om någonting annat (!)”

För Taube och Ekelöf är historien lika närvarande som nuet. Boccaccio skrev sina noveller i digerdödens tid – i Toscana – men är ändå deras samtida. Ekelöf skriver: ”Vad traditionen beträffar behövs den nu mer än någonsin. Thy med tradition menar jag ingenting förbenat utan något levande. Och att kalla stavelseräknare och rimtussar (det finns väl fortfarande sådana) för traditionella är en grov förolämpning mot poesin i dess helhet, gången, nuvarande och kommande.”

Ibland tror jag att den passionerade kärlek till traditionen som Ekelöf och Taube är exempel på håller på att klinga av. Vemodigt i så fall.

Magnus Ringgren